en början från ett bortglömt dokument.

 
Kvällssolen stod lågt mellan Deptfords betongklossar. Jag kisade i det varma ljuset, släpade fötterna efter mig från stationen som alla andra eftermiddagar. Människor rörde sig på ett annorlunda sätt där, som i cirklar istället för raka spår. Det resulterade i ett mer eller mindre kaotiskt myller, oundvikligt och välkommet. Jag kryssade mellan massorna. Svängde in på Scawen Road, platsen som blev min mest pålitliga fristad. Ett drömmarnas palats av unken karaktär. Grävde i fickorna efter nyckelknippan, kanske fick lov att ställa ned matkassar och ryggsäck, kanske knackade på och (av ren lathet) tvingade någon på andra sidan portalen slitas från sin syssla för att komma och öppna.
 
Klev in och sparkade av mig skor och tillsammans med jacka och halsduk föll spänningar till sprucket trägolv. Det bar alla mina tankar och vikten som vilade på mina axlar. Scawen bar allt. Snubblade fram genom hallar och vardagsrum och slängde upp mina skåpluckor och stjälpte in morötter och havregryn och startade vattenkokare, ursäktade mig för att komma åt besticklådan, grävde fram tepåsar, ånga steg i böljande vågor när jag svätte över vatten i tekoppen och sedan byggde ett torn av brödpåsar och mjukost som jag balanserade till matbordet. "Hur har din dag varit?", frågade jag och min mobil vibrerade i bakfickan och tydligen pågick en diskussion i gruppchatten som jag inte kunde få grepp om. Jag scrollade uppåt och uppåt till början av det hela.
 
Snart förstod jag att en vän hade träffat någon (på tinder verkade det som, jag scrollade febrilt för att få klarhet i det hela innan jag läste vidare) som hade bjudit in henne till hans kompisars fest, och hon hoppades på att vi skulle vilja göra henne sällskap till festen. "Jag bjuder in er till evenemanget", läste jag och insåg sedan att jag glömt lyssna på hur dagen varit så jag fick ursäkta mig och fråga igen. En stund senare, med nyborstade tänder och randiga pyjamasbyxor mellan lakan och fjunigt täcke, läste jag om evenemanget en gång till. Jag tackade varken ja eller nej, la ifrån mig mobilen, sa godnatt och släckte lampan och tänkte sedan inte mer på festen på flera dagar.
 
Några veckor senare skyndade jag fram över Hackney Central Station med flaskor våldsamt klirrande och skålade mot varandra i väskan, medan jag slank förbi lördagsglada sällskap på perrongen. Klockan visade många minuter mer än vad jag hade önskat då spärrarna äntligen öppnades och jag lyckades finna henne med blicken. Det var många som väntade på mig, människor jag visste namnet på men aldrig tidigare hade pratat med. En redan invigd kom och mötte oss på stationen för att visa vägen till kompisarnas fest. Tillsammans med dessa, i ljummen kvällsluft till bubblande konversationer spetsade med diverse brytningar, banade jag för första gången min väg genom Hackneys nattagator. Vägen såg annorlunda ut då: mörk, slingrande och oviss. Natten avbröts abrupt då dörren slängdes upp, musik och skratt lade sig som en lock över omgivningen och i farstun stod han och sparkade undan några skor och klev åt sidan för att släppa in oss.
 
 

en viktdikt.

det finns en liten tanke, jag inte kan bli kvitt
jag ska försöka stava den, här svart på vitt
jag vet ord som passar: säg tårta, vin och bär
sedan finns det andra, av motsatt karaktär
 
all eloge till denne, som kom på ordet vår
en årstid som är allas, en mening som består
som petig besserwisser, blir det dock min plikt
att ifrågsätta pajasen som kom på ordet "vikt"
 
i en tid som denna, verkar många tro
att vågens uppgift äro, att giva sinnesro
en mage är en mage och ett lår är ett lår
varför ska dess storlek få styra hur vi mår?

dragningskraft och massa, i en liten dans
kan varken mäta fulhet, eller elegans
ej heller kan vikten, för någon tala om
vad rör sig upp i huvve, på kotten där bakom
 
"att vara av stor vikt", som gjort för att förstöra
då det först har noll med gravitation att göra
själva fenomenet vikt, har blivit överviktigt
vikten av ens vikt vet ingen gräns, stopp å belägg, försiktigt

för visst finns det saker, som spelar större roll
typ mat sommar öl filmer katter brännboll
ja strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllene dosor
men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor
 
så nu bestämmer jag, att nya tider grytt
ordet vikt är ute, nu är det dags för nytt
dessvärre har jag inte lyckats lösa riktigt allt
så nu tänkte jag återgå till att äta palt
 
 

det mytomspunna stilla suset genom bersån.

 
det är vår eller sommar eller höst utanför
fönstret
där finns också
hav
eller
skog
eller
skyskrapor
 
sommar
en sällsam extravagans
betingad av
skog 
eller
hav

ordet 
(sakförhållandet)
har tappat sin definition
nu
och
för evigt
möjligtvis
förhoppningsvis
inte

förmultnande vrak ska bryta vattenytan
kronbladsarrangemang som knäcker knoppens skal
hängivna händer och hårsvall i tomrummet
vi faller
snurrar skrattar ramlar  
känner tänker tycker
till toner
av singoalla tror att 
och doft
av fräknig sommarhud

utanför fönstret
(någonstans där världen brer ut sig)
pågår en tid där de sena pionerna slår ut

pionerna blommar 
i mitt rum
i en sommar av skyskrapor
i mitt rum
idag
imorgon
en ny definition
av en sällsam extravagans