Dom jävlarna ska skjutas

Okej, alltså denna produktion:



Superhjältskvinnor som revanschar på våldtäktsmän. Känner redan nu hur debatten ba kommer spåra ur av rosenrasande män som menar att kvinnor också våldtar.

Myser av tanken. I'll bring the popcorn.



Min favoritlåt.

Som ni kanske minns så skrev jag ett litet inlägg om min favorittext för någon vecka sedan, hade jag tänkt skriva, men kollade upp det nu och inser att det är en himla månad sedan!? It's spooky how time flies (för att citera Gilderoy Lockhart (som jag för övrigt just har lärt mig att han heter, eftersom att han i svenska översättningen av någon himla anledning heter Gyllenroy Lockman? Minns när jag läste Fenixordern på engelska första gången och de träffade honom på St. Mungo's och jag ba wtf. Ber om ursäkt till alla läsare förutom Emma, Daniel och Ida för det lilla sidospåret)).

Nu är det i alla fall dags att ta tag i nästa favorit, tänkte jag! Denna gång handlar det om musik. Nåväl. Detta är väl kanske den klurigaste av allihopa, men det är inte så mycket poäng med konceptet ifall jag tänker sitta här och vicka fram och tillbaka, utan att komma fram till någonting, så vi bara kör istället.

Jag började lyssna på Lars Winnerbäck på mellanstadiet och tyckte att hans texter var det finaste jag någonsin hade hört. Det var som om jag plötsligt hittat ett svar, eller som om jag funnit en liten pärla i världen som var bara min egen, och jag ville ingenting hellre än att tatuera in rader om den vackraste stunden i livet och hur vi är dom som förlorar men jublar ändå över hela kroppen. Det var så uppenbart att det var till mig han riktade sina texter, att det var meningen att jag skulle lyssna på dem för att hitta motivation, livsglädje, inspiration. På många sätt var det nog med Winnerbäck som jag insåg att jag ville skriva. Det var hans ord och rim som startade mitt flöde. Jag kluddade ner Byskeskolans bänkar och skrivblock med ”jag vill inte förlora nyanserna, men du flagnar redan i kanterna” och ”om du vore en tidpunkt skulle du vara när lördagsmorgonen slår augustihimlen”. Ja, var rätt winnerbäckig i mitt skapande, där ett tag.

Bilder framgrävda från 2007.

Ack, den sorg som slog mig då Winnerbäck blev (eller snarare: då jag insåg att han var) en *grej*. Hur jag ville peka finger åt fjortisarna på Apberget som trodde att de kunde hans musik för att de kunde nynna med i en refräng. De som inte hade lyssnat igenom skiva efter skiva och inte visste vilka låtar han skrev under sin knäppa tonårsperiod i Linköping och inte hade läst hans biografi eller kunde alla (wacky) ord i Under Månen. 

Oh well. Tiden gick och Lasses plats togs över, först av Håkan och sedan den ena med den sjunde, och idag är Winnerbäcks musik som en fin liten skattkista av minnen. Det finns tusen låtar jag lyssnar på mer och oftare, men så fort någon frågar mig om min favoritlåt så är det en som, fortfarande och trots allt, direkt dyker upp i mitt huvud. Och det bör väl vara bevis nog. Hur mycket jag än älskar de tre kommen (Kom, Kom änglar och Kom ihåg mig då) så finns det inget intro som ger mig en sådan galen himla trygghetskänsla som det i fråga. Som har fått mig att känna mig hemma i nya sovrum på Anderstorp, på efterfester på emmabodafestivalen och nattåg genom Sveriges inland, då jag räknat kassan i tomma restauranglokaler i Norge eller tittat ut över regniga London-gator en eftermiddag i november.

Så, ja. Där har vi det. För förvirrade sommarkvällar, trevande försök och nya tider. För tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut och höstens mörka vatten som brusar under bron. Elegi såklart.

 

Min favorittext. Min favoritlåt. Mitt favoritord. Min favoritsmak. Min favoritfilm. Min favorithistoria. Min favoritbild. Min favoritförfattare. Min favoritplats. Min favoritdoft.

Min favorittext.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite favoriter här, en stund framöver. Såklart kommer det att vara supersvårt att välja den/det absolut bästa av de bästa varje gång, men jag ska göra så gott jag kan.

Jag börjar med min favorittext. Efter en lång (!) avvägning har jag valt Till mitt barn i drömmarna av Kristian Gidlund.

Första gången jag hörde texten var då Gidlund själv läste upp den i sitt sommarprogram, i juni förra året. Jag minns att jag satt vid Bodös kaj, efter jag hade jobbat klart på restaurangen en kväll, lyssnade på programmet och grät så våldsamt att jag knappt kunde andas. Det gjorde ont i min kropp av att höra honom läsa det. Det gör fortfarande ont då jag läser Kristian Gidlunds texter. Han var och är en av de skickligaste skribenterna jag vet. Hans texter ger insikter som inga andra. Om smärta och sorg och ärlighet och förlorad ungdom men inte minst så otroligt mycket kärlek.

Såhär lät avslutet på hans sommarprat:

"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare:
Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: Den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.
Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant."

Till mitt barn i drömmarna publicerades på Kristians blogg ”I kroppen min” den 8 oktober 2012, och är skriven till det barn som han vet att han aldrig kommer att få. Här hittar du hans sommarprat.

Till mitt barn i drömmarna

Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.
 
Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.
 
Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.
 
Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.

Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.
 
Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.
Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.
 
Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.
 
Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.
 
När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.
 
Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.
 
Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.
 
Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.
 
Frid, kram och all tänkbar styrka,
 
Din pappa som aldrig fanns


Min favorittext. Min favoritlåt. Mitt favoritord. Min favoritsmak. Min favoritfilm. Min favorithistoria. Min favoritbild. Min favoritförfattare. Min favoritplats. Min favoritdoft.