om längtan.

 

Min trehundrafemtionde dag i London lider mot sitt slut. 350. Det är många dagar. Nästan nog många för att kunna benämnas som ett år.

350 dagar har passerat, och det slog mig att jag under tiden aldrig riktigt tagit ordet "hemlängtan" i min mun. I alla fall inte utan att dessutom inkludera en negation. Jag läste på lite om fenomenet innan jag flyttade hit, för att förebygga, skummade forumtrådar och ett par artiklar. De första veckorna är värst, menade någon. Efter ett halvår kommer den jobbigaste perioden, visade en undersökning. Hela första året är en berg-och-dalbana, sa ett par kollegor. Alla varnade om hur den slår till från ingenstans, trots att du aldrig tidigare trott att det skulle vara möjligt.

Jag började längta till London när jag var tretton år gammal. Till smutsiga källarklubbar, sena efterfester, brittiskt slang, sommarkvällar i parker och nytt nytt nytt. Nya lukter, erfarenheter, människor. Så kom dagen. Jag köpte en enkelbiljett, packade ett par väskor och åkte hit. Tre veckor gick. Och sedan fler därtill. Ett halvår utan hemlängtan. Men så plötsligt. Så, efter många månader i den stad som nu känns som allra mest som hemma, kryper sig en längtan på från ingenstans. Små saker som en samlat på sig på vägen, som sakta men säkert klumpat ihop sig till något, djupt där nere någonstans. En söndag i januari då tuben strejkar och en blir sittandes inne och det är bara asfalt asfalt asfalt åt alla håll och plötsligt känns det så tungt att det inte finns en skog och ett skidspår och en grillstuga eller ens en gnutta snö utanför. Varendaste frukt och grönsak, väl förpackad i raka rader och korgar och plastpåsar och förpackningar. Ingen smak av jord på svampen. En lukt av något som liknar kanelbullar, en ton som liknar Ted Gärdestad, instagramkompisar som fjällvandrar och plockar jordgubbar.

Och så kom gårdagen, och sällan har jag känt mig så patriotisk som jag gjort nu, de sista dagarna innan valet. Äntligen var det dags. Men. Resultatet. Vi vet alla hur det slutade. När jag sedan, igår natt, gick hem över Baker Street med gråten i halsen och klumpen i magen, korsade gator med blinkande ljus och tutande dubbeldäckare, så blev allt plötsligt så tydligt. Min underliggande längtan och den efterföljande avsmaken för det land som Sverige formats till. Det blev så tydligt, att vad fan spelar det egentligen för roll? Vad spelar det egentligen för roll, då jag kan ändå kan åka tillbaka precis vilken dag som helst. Politiken äcklar mig och ändå så skulle jag, i alla lägen, få gå fullkomligt orörd nerför gatorna. Vill jag åka skidor? Plocka svamp? Baka kanelbullar? Jag skulle kunna göra det om en vecka om jag ville. 

Igår blev Sverigedemokraterna TREDJE STÖRSTA parti i Sverige. På riktigt. Jimmie talade ut till de "Sverigevänner" som röstat på honom. Han talade om seger. Vem vinner? Vem vinner då 13% av svenska folket menar att invandrare inte är värda något om de inte anpassar sig, är nöjda med vad de får, är tacksamma för att de över huvud taget får stanna. När jag ber mina vänner ta med sig svenskt kaffe är det gulligt. Hur ser det ut när det är vice versa? Varför är det fult att längta hem när en inte har möjlighet att åka tillbaka? För att kanelbullar är av det lite finare slaget? För att de svenska traditionerna är av de lite finare slaget? Tillhör de någon form av idealstat? Detta känns av någon anledning bekant. Mitt privilegium räcker inte bara till att jag över huvud taget kan åka hem, det är även charmigt att jag vill göra det. Men när det gäller dem utan val, rätt, hjälp. De svaga, de utlämnade. De ska vara tysta, nöjda och le.

Jag gör massa fel. Ibland kan jag inte sätta rätt ord på det jag vill ha sagt och ibland är jag för rädd för att våga säga emot. Men det är nu det gäller. Jag ska skärpa mig. Det dags att börja tänka efter. Kliva undan och ge min plats åt dem som annars inte får någon. Prioritera rätt. Stå upp tillsammans. Denna gång kan vi inte ens låtsas var neutrala.

Jag hade egentligen tänkt skriva om när en romantiserad dröm blir grå vardag. Det får bli en annan dag. 

 

 

hotet från klimatet, inte mot klimatet.

Jag tänkte ta vid där Ronnie Sandahl slutar; om vi någonsin har brytt oss om miljön, och vår inverkan på dess kritiska tillstånd, så har vi nu slutat med det. Alla vet hur det är. Alla vet vad det gäller. Ingen orkar lyfta ett finger för att ändra det. Käpprätt åt skogen går det, och kommer det att gå, men då detta är känt sedan länge verkar nya uppdateringar på ämnet ses som gamla nyheter. Antarktis smälter och vattnet måste ta vägen någonstans. Sakta men säkert kommer naturen att slå tillbaka emot mänskligheten.
 
Min storebror besökte mig i London för ett par månader sedan. Bussen kryssade mellan höga hus och asfalterade torg medan vi pratade, och jag sa att "är det inte fruktansvärt hur vi tagit kontroll över naturen och sedan bara misshandlar den med vårt dagliga leverne?". Björn höjde på ögonbrynet. Han menade att jag hade fått det hela om bakfoten. Misshandla, javisst, men är det verkligen rätt att säga att vi kontrollerar naturen? Förstör miljön? Eller, för att inte nämna, att vi förstör naturen? 
 
Trots konstaterandets självklarhet kom det hela som en aha-upplevelse för mig. Vi uppmuntras att inte slänga skräp för att ta hand om jorden. Vem har bestämt att vi ska formulera oss på det sättet? Den kroniska misshandel vi sysslar med bryter onekligen vår relation till jorden sönder och samman, men den bryter inte ner planeten som planet. Givetvis förstör vi inte miljön i sig, vi förstör miljön som i den bekvämma tillvaro vi för tillfället hänger i. Och när allt kommer till kritan har vi inte ett skit att sätta emot naturen. Vi kommer inte kunna leva på detta vis länge till. Harmonin är förstörd. En storm nalkas. Vattennivåerna stiger. Värmebölja och våldsamma åskväder. Med andra ord: Vi sätter käppar i hjulet för oss själva och har inte ett dyft att försvara oss med.
 
Inte många bryr sig om att glaciärerna smälter, för de bryr sig inte om glaciärer. Att det i slutändan är mänskligheten som kommer att förlora emot jorden, och inte vice versa, verkar fortfarande vara en välbevarad hemlighet. Så vi fortsätter att misshandla de ekosystem som vi tror att vi kontrollerar. Och när tanken på detta slår mig, tanken på hur vi bokstavligt talat befinner oss i lugnet innan stormen, kan jag inte låta bli att le. För trots allt, så hejar jag på jorden i denna konflikt. Det var ju ändå vi som började.



skrämmande och/eller farligt.

Det är oerhört förvånande (och glädjande!) att folk fortfarande tittar in här, trots att min uppdatering varit torrare än Reinfeldt på senaste. Det är sommar i London och jag vill tacka världens alla lyckliga stjärnor ända tills dess att oktobervindar nalkas. Har saker att berätta och bilder att visa, men det kommer så småningom. För tillfället känns det lite som att jag lever på låtsas, att jag går i en bubbla eller dröm eller varför inte i ett Big Brother-hus. Min kortvariga vårsvacka är som bortblåst och det är precis här och precis nu som jag vill vistas. Jag vet inte varför det blev så, det finns inget recept på lycka osv. etc., men det finns faktiskt en sak som jag har tänkt på ofantligt mycket under min pepp de senaste veckorna. Såhär tänker jag:

Livets kanske viktigaste insikt är den hårfina skillnaden mellan situationer som är skrämmande och situationer som är farliga. En kompis sa det till mig en gång, att mycket är läskigt, men hur mycket är egentligen farligt? Dessa ord började snabbt fungera som klippa, tråd att gripa efter och en påminnelse om att första uppmaningen i The Hitcherhiker’s Guide to the Galaxy’s aldrig (ALDRIG!) skall förglömmas. Oavsett vad som korsar din väg eller vem som knackar på din dörr – Ingen panik.

Att alltid lyckas hålla sig lugn som en filbunke är lättare sagt än gjort. Jag menar, hur gör en då det liksom bara bubblar upp från ingenstans och en inser att det bekvämaste vore att lägga planerna på hyllan, dra ned persiennerna och sträckse tre säsonger av Breaking Bad resten av helgen istället? Jo, det är precis detta som är finessen. När en inser att skrämmande och farligt är olika saker, och att skrämmande faktiskt (till skillnad från farligt) är någonting positivt, så blir det hela genast mycket roligare. Att utsätta sig för något läskigt är, naturligtvis, läskigt (duh). En är rädd för att bli bortgjord, obekväm, you name it, och det är inte så kul MEN hur farligt är det egentligen? Inte farligt alls. Med tanke på allt det fina, peppen och lättnaden, som oftast följer det läskiga är det lätt värt risken. Alla dagar i veckan. 

 

Tumregel:

Skrämmande saker = Bra, spännande, kul = Kör ba kör.

Farliga saker = Också ganska kul iofs. Men farligt, och skulle ju inte mamma tycka om = Låt bli det.

 

Exempel:

Hoppa från ett tak = Farligt. Låt bli det.

Gå på en fest med nya människor = Läskigt. Kör ba kör.

Kokain = Farligt. Inget sånt. 

 

Ni fattar. Så, dagens visdom och summan av kardemumman: Gör skrämmande saker så ofta du kan. Mest hela tiden helst. Det är jättekul, jag lovar. Jag lovar även att vi hörs här snart igen. Sov gott tills dess. Puss.