LONDON YAAAA

 
 
Sedan sist har jag bland annat agerat oerhört stolt plus-one åt min allra käraste unge man på gasque (typ detsamma som sittning, har jag lärt mig) i Uppsala, dansat mig svettig till discohits framförda av live-band i en studentkorridor i Lund, ätit vietnamesisk middag i Malmö och strosat längs drömmiga kullstensgator i Köpenhamn.
 
MEN!!!
 
NU!!!
 
ÄR JAG HOS CLARA I LONDON! Och hon bor numera i ett fantaaastiskt hus, lagar i detta nu mat åt mig, vi lyssnar på The Lovin' Spoonful och dricker rödvin, Camilla kommer alldeles strax och folk ska spela på The Fox and Firkin och på The Duke och vi vet inte riktigt vart vi ska och imorgon är det inflyttningsfest och allt är ungefär precis som det brukar. Det kommer bli en härlig vecka, detta.
 
 

gravitation

 
Kom just på mig själv med att tänka att nu är det som om det vore vår i magen.
 

trots alla allt och oavsett vilka vad.


Det är tidig augusti. Mörka timmar klättrar stadigt in över Bottenviken. Försiktigt dunkel beblandar sig med tidigare krispiga, orörda solskensnätter. Jag försöker pumpa cykeln men skiten måste väl ha pyspunka för så många gånger som jag har hetspumpat den i sommar bör det väl förbanne mig räcka att en gör årligen.

Hårda bentramp, i lurarna Spirit in the Sky, fladdriga däcket kliver osmidigt och högljutt över trottoarkanter, rullar våldsamt ned mot Lejonströmsbron. Aldrig hade jag reflekterat över älven vid Lejonströms före denna vår. Som en norsk fjord, gigantiskt maskineri, en spegel för ständigt eftermiddagssprinklad himmel. Lager på lager av barrträd längs strandkanten, ända tills den svänger runt ett hörn och försvinner ur sikte.

Jag måste ställa mig upp i backen vid Landskyrkan, funderar på om jag cyklar på bara fälgen, vidare på om det kallas för fälg även i cykelsammanhang. Schabraket i fråga stretar motvilligt emot. Genom Bonnstan, förbi den lilla huslänga där jag spenderat majoriteten av mina morgnar och eftermiddagar denna sommar, gatorna korsar sig och vägarna svänger i de exakta vinklar som de alltid gör. Som de gjorde när jag var 13 och 16 och 19. Som de gjort hela min livshistoria. Husen står där de brukar, i de färger som jag är van att se dem i.

Jag svänger runt ett hörn, hoppar av cykeln, låser fast den i en stolpe. Luften är varm, ljuger om temperaturer ingen levande själ sett röken av denna sommar. Jag har ingen telefon och ingen kan kontakta mig men jag tar en runda in på de mest naturliga platserna, hittar några på ett café, hälsar på ett par på Ica, finner de jag söker inne på biografen. Fler droppar in eftersom, vänder sig om och småpratar med någon från ett annat sällskap, berättar om något som har hänt på jobbet eller fest eller släktkalas eller nyheterna.

Sedan drar vi cyklarna längs med Nygatan, det luktar gräs och cigarettrök och vi undrar hur allt kommer bli denna gång, vad som ska hända då sommarbubblan spricker (allt mer undrar vi ju närmare september kommer). Och när jag styr mot en av flera sovplatser i detta lilla skrutthörn av världen ligger mörkret tätt över gångvägarna. Mellan varven dyker en ljuskägla upp, skapar en scen av gul parkbänk bredvid grön papperskorg uppslängd på sned. Annars är det mörkt. 

Jag låser skräpcykeln, gläntar försiktigt på den dörr som lämnats olåst för min skull och lämnar Skellefteå-natten. Mörkret klättrar stadigt in över Bottenviken. Solskenstimmarna tickar iväg. Men Skellefteå-nätterna kommer alltid för evigt att bestå.