om längtan.

 

Min trehundrafemtionde dag i London lider mot sitt slut. 350. Det är många dagar. Nästan nog många för att kunna benämnas som ett år.

350 dagar har passerat, och det slog mig att jag under tiden aldrig riktigt tagit ordet "hemlängtan" i min mun. I alla fall inte utan att dessutom inkludera en negation. Jag läste på lite om fenomenet innan jag flyttade hit, för att förebygga, skummade forumtrådar och ett par artiklar. De första veckorna är värst, menade någon. Efter ett halvår kommer den jobbigaste perioden, visade en undersökning. Hela första året är en berg-och-dalbana, sa ett par kollegor. Alla varnade om hur den slår till från ingenstans, trots att du aldrig tidigare trott att det skulle vara möjligt.

Jag började längta till London när jag var tretton år gammal. Till smutsiga källarklubbar, sena efterfester, brittiskt slang, sommarkvällar i parker och nytt nytt nytt. Nya lukter, erfarenheter, människor. Så kom dagen. Jag köpte en enkelbiljett, packade ett par väskor och åkte hit. Tre veckor gick. Och sedan fler därtill. Ett halvår utan hemlängtan. Men så plötsligt. Så, efter många månader i den stad som nu känns som allra mest som hemma, kryper sig en längtan på från ingenstans. Små saker som en samlat på sig på vägen, som sakta men säkert klumpat ihop sig till något, djupt där nere någonstans. En söndag i januari då tuben strejkar och en blir sittandes inne och det är bara asfalt asfalt asfalt åt alla håll och plötsligt känns det så tungt att det inte finns en skog och ett skidspår och en grillstuga eller ens en gnutta snö utanför. Varendaste frukt och grönsak, väl förpackad i raka rader och korgar och plastpåsar och förpackningar. Ingen smak av jord på svampen. En lukt av något som liknar kanelbullar, en ton som liknar Ted Gärdestad, instagramkompisar som fjällvandrar och plockar jordgubbar.

Och så kom gårdagen, och sällan har jag känt mig så patriotisk som jag gjort nu, de sista dagarna innan valet. Äntligen var det dags. Men. Resultatet. Vi vet alla hur det slutade. När jag sedan, igår natt, gick hem över Baker Street med gråten i halsen och klumpen i magen, korsade gator med blinkande ljus och tutande dubbeldäckare, så blev allt plötsligt så tydligt. Min underliggande längtan och den efterföljande avsmaken för det land som Sverige formats till. Det blev så tydligt, att vad fan spelar det egentligen för roll? Vad spelar det egentligen för roll, då jag kan ändå kan åka tillbaka precis vilken dag som helst. Politiken äcklar mig och ändå så skulle jag, i alla lägen, få gå fullkomligt orörd nerför gatorna. Vill jag åka skidor? Plocka svamp? Baka kanelbullar? Jag skulle kunna göra det om en vecka om jag ville. 

Igår blev Sverigedemokraterna TREDJE STÖRSTA parti i Sverige. På riktigt. Jimmie talade ut till de "Sverigevänner" som röstat på honom. Han talade om seger. Vem vinner? Vem vinner då 13% av svenska folket menar att invandrare inte är värda något om de inte anpassar sig, är nöjda med vad de får, är tacksamma för att de över huvud taget får stanna. När jag ber mina vänner ta med sig svenskt kaffe är det gulligt. Hur ser det ut när det är vice versa? Varför är det fult att längta hem när en inte har möjlighet att åka tillbaka? För att kanelbullar är av det lite finare slaget? För att de svenska traditionerna är av de lite finare slaget? Tillhör de någon form av idealstat? Detta känns av någon anledning bekant. Mitt privilegium räcker inte bara till att jag över huvud taget kan åka hem, det är även charmigt att jag vill göra det. Men när det gäller dem utan val, rätt, hjälp. De svaga, de utlämnade. De ska vara tysta, nöjda och le.

Jag gör massa fel. Ibland kan jag inte sätta rätt ord på det jag vill ha sagt och ibland är jag för rädd för att våga säga emot. Men det är nu det gäller. Jag ska skärpa mig. Det dags att börja tänka efter. Kliva undan och ge min plats åt dem som annars inte får någon. Prioritera rätt. Stå upp tillsammans. Denna gång kan vi inte ens låtsas var neutrala.

Jag hade egentligen tänkt skriva om när en romantiserad dröm blir grå vardag. Det får bli en annan dag. 

 

 

om att behöva se ut.

Idag har jag grävt fram ett alldeles nytt och, fram tills nu, fullkomligt orört ämne. Så vitt jag vet förs sällan diskussioner om det, och helt ärligt tror jag kanske att jag är den första som någonsin tagit steget att försöka skaka om det sätt på vilket vi förhåller oss till frågorna ifråga (m-m-m, dat formulering). Nej okej, skämt åsido.
 
I takt med att åren passerat har, som bekant, våra ideal och preferenser (dessa ordval är dock inte riktigt korrekta, eftersom det egentligen inte är personliga preferenser och ideal vi talar om, utan snarare de av samhällssystemet påhittade som intalar oss vad skönhet innebär) förändrats. 
 
 
Idealen blir allt svårare att uppnå, befolkningen allt mer överviktig och modellerna tvärtemot. Ideal och verklighet verkar glida allt längre ifrån varandra, och vi motiveras dagligen att sträva efter att uppnå någonting som vi kallar för perfektion (definitioner av perfektionism: strävan efter fulländning, perfektion, SAMT: filosofi som strävar efter att förverkliga eller fullända den mänskliga naturen). Ingenting inom samhällets ideal följer logiken. Tankesätten är så pinsamt och självklart motsägesefulla att Buzzfeed borde svämma över av "30 things people just didn't think about when beauty ideals was a thing"-artiklar. Som att vi, allvarligt, uttrycker hur vi tycker att "killar ska ha platta magar, muskliga armar och seniga händer, men inte för mycket magrutor" och att "tjejer ska vara runda och fasta runt bröst och rumpa, magen ska vara platt men ändå mjuk, förutom höftbenen som en liksom ska kunna skymta lite, men hon ska ändå äta mycket och inte gnälla över att hon är för tjock".
 
Så om vi återgår till perfektionismen. Det handlar om att uppnå ett samspel, lika perfekt som naturens lagar. Hitta den där fulländade personen. Den som ser ut som en ska, utan att äta för lite eller träna och sminka sig för mycket. En människa, full av energi från all den mat som den äter, med detta utan att bli överviktig. För det är så himla viktigt att inte vara överviktig. Eller underviktig. Mjuk och platt (kvinnor) eller hård och platt (män), bara sådär, ni vet. Min fundering idag är inte varför idealen är sjuka, utan snarare varför vi står här och insuper dem, och formar våra liv efter deras uppenbara sjukhet. Vi skulle inte joina ett parti som uppenbart hade vidriga åsikter, och inte skulle vi lita på Facebook-statusen om att jorden fallit bort och att husen svävade runt fritt i universums atmosfär (hur fett vore det?). Min poäng är: Vi är smartare än så. Vi ser igenom det hela. Vi vet att ingen ser ut som de i reklamerna, skådespelarna och modellerna inkluderade. 
 
Jag önskar verkligen att vi kunde ta varandra i händerna och sjunga We Shall Overcome. Att vi alla, någonstans, skulle kunna försöka att ha lite förståelse. För i sådana fall skulle jag hade kunnat börja detta inlägg med min poäng, istället för att behöva skriva en förklaring på 600 ord, innan den nu kommer. Vissa ställer sig frågan: Hur kan det vara männens fel att ätstörningar idag närmast kan liknas vid en epidemi? Svar: Det är inte männens fel som i enskilda personer, men det är männens position i förhållande till kvinnor (patriarkatet) som gör att vi, fortfarande idag, är rädda för att inte följa tidigare angivna ideal. Att jag, som kvinna, fortfarande fullföljer min uppgift MER då jag är snygg än då jag presterar bra på jobbet. Att den ytliga prestationen värderas högst. Och, som svar till att "det inte bara är kvinnor som objektifieras": jajebullar, det händer även åt hållet. I vilket fall, vilka är det som jobbar emot objektifiering och för jämställdhet? Feminister. 

Vi följer idealen, trots att det inte finns en endaste kotte som inte vet att det är _bull_shit_. Vi säger att det är coolt att gå emot det och att göra någonting annat, att perfekta tjejer är helt och hållet passé och att det idag inte är efterfrågat. "Jag skulle lätt kunna dejta en mullig tjej." Men ta en titt på kommentarerna till en bild på en kvinna med hår i armhålan. Mullig, men inte längre. Skönt att vi har kommit någonstans i alla fall, menar kanske någon. Jag menar: Hur kan någon tycka så, då det fortfarande handlar om vad som är rätt och fel beträffande en annan människas kropp? Hur tror någon att den kan "komma undan" genom att "acceptera fulhet"? Problematiken ligger inte i att "män vägrar se utanför reglerna", utan istället i att det existerar regler över vad som är rätt och fel över huvud taget.
 
Det finns liksom ingen poäng att vara smart och påläst i den här frågan, inte heller i sådär jättemånga andra frågor heller, som brud. Det är inte värt särskilt mycket. Säg gärna att jag sitter här och hittar på problem, ni klarar er undan och det är i slutändan ändå jag som får fortsätta anpassa mig, i detta Orwells förbannade 1984.
 
Hade du problem med att läsa detta inlägg pga överrepresentation av exempel med inriktning på kvinnor, alternativt för att ord som "feminist" och "patriarkat" förekommer? Då vill jag vänligast hänvisa dig till detta inlägg. Och alla andra också. Bara läs det så vi kan get on with it already.
 

internationella kvinnodagen: låt oss fira att vi äntligen är jämställda!


Nu för tiden verkar internet ha tagits över av bilder av denna typ:

"Feminismen har gått för långt! Överallt finns den! I allt!"
Jaså, det har den? Feminismen syns och hörs mer än någonsin på sina hörn, särskilt på internet, och har onekligen blivit allt mer utbredd på senaste. Gått för långt alltså. En liten fråga på det bara. De senaste hundra åren har det varit rätt svårt att undvika bilder som dessa:


De senaste hundra åren har vi sett dessa bilder så mycket att de har blivit vår vardag. Överallt, hela tiden. Det är inte konstigt att tjejer går och köper kaffe nakna, det är så det fungerar i vår värld. Om sexismen har gått fär långt? Nej, herregud. Kvinnor röstar och kan utbilda sig idag. Vi är klara nu, jämlika och så. Jajemen. Ingen skillnad.


Ingen skillnad alls.