om längtan.

 

Min trehundrafemtionde dag i London lider mot sitt slut. 350. Det är många dagar. Nästan nog många för att kunna benämnas som ett år.

350 dagar har passerat, och det slog mig att jag under tiden aldrig riktigt tagit ordet "hemlängtan" i min mun. I alla fall inte utan att dessutom inkludera en negation. Jag läste på lite om fenomenet innan jag flyttade hit, för att förebygga, skummade forumtrådar och ett par artiklar. De första veckorna är värst, menade någon. Efter ett halvår kommer den jobbigaste perioden, visade en undersökning. Hela första året är en berg-och-dalbana, sa ett par kollegor. Alla varnade om hur den slår till från ingenstans, trots att du aldrig tidigare trott att det skulle vara möjligt.

Jag började längta till London när jag var tretton år gammal. Till smutsiga källarklubbar, sena efterfester, brittiskt slang, sommarkvällar i parker och nytt nytt nytt. Nya lukter, erfarenheter, människor. Så kom dagen. Jag köpte en enkelbiljett, packade ett par väskor och åkte hit. Tre veckor gick. Och sedan fler därtill. Ett halvår utan hemlängtan. Men så plötsligt. Så, efter många månader i den stad som nu känns som allra mest som hemma, kryper sig en längtan på från ingenstans. Små saker som en samlat på sig på vägen, som sakta men säkert klumpat ihop sig till något, djupt där nere någonstans. En söndag i januari då tuben strejkar och en blir sittandes inne och det är bara asfalt asfalt asfalt åt alla håll och plötsligt känns det så tungt att det inte finns en skog och ett skidspår och en grillstuga eller ens en gnutta snö utanför. Varendaste frukt och grönsak, väl förpackad i raka rader och korgar och plastpåsar och förpackningar. Ingen smak av jord på svampen. En lukt av något som liknar kanelbullar, en ton som liknar Ted Gärdestad, instagramkompisar som fjällvandrar och plockar jordgubbar.

Och så kom gårdagen, och sällan har jag känt mig så patriotisk som jag gjort nu, de sista dagarna innan valet. Äntligen var det dags. Men. Resultatet. Vi vet alla hur det slutade. När jag sedan, igår natt, gick hem över Baker Street med gråten i halsen och klumpen i magen, korsade gator med blinkande ljus och tutande dubbeldäckare, så blev allt plötsligt så tydligt. Min underliggande längtan och den efterföljande avsmaken för det land som Sverige formats till. Det blev så tydligt, att vad fan spelar det egentligen för roll? Vad spelar det egentligen för roll, då jag kan ändå kan åka tillbaka precis vilken dag som helst. Politiken äcklar mig och ändå så skulle jag, i alla lägen, få gå fullkomligt orörd nerför gatorna. Vill jag åka skidor? Plocka svamp? Baka kanelbullar? Jag skulle kunna göra det om en vecka om jag ville. 

Igår blev Sverigedemokraterna TREDJE STÖRSTA parti i Sverige. På riktigt. Jimmie talade ut till de "Sverigevänner" som röstat på honom. Han talade om seger. Vem vinner? Vem vinner då 13% av svenska folket menar att invandrare inte är värda något om de inte anpassar sig, är nöjda med vad de får, är tacksamma för att de över huvud taget får stanna. När jag ber mina vänner ta med sig svenskt kaffe är det gulligt. Hur ser det ut när det är vice versa? Varför är det fult att längta hem när en inte har möjlighet att åka tillbaka? För att kanelbullar är av det lite finare slaget? För att de svenska traditionerna är av de lite finare slaget? Tillhör de någon form av idealstat? Detta känns av någon anledning bekant. Mitt privilegium räcker inte bara till att jag över huvud taget kan åka hem, det är även charmigt att jag vill göra det. Men när det gäller dem utan val, rätt, hjälp. De svaga, de utlämnade. De ska vara tysta, nöjda och le.

Jag gör massa fel. Ibland kan jag inte sätta rätt ord på det jag vill ha sagt och ibland är jag för rädd för att våga säga emot. Men det är nu det gäller. Jag ska skärpa mig. Det dags att börja tänka efter. Kliva undan och ge min plats åt dem som annars inte får någon. Prioritera rätt. Stå upp tillsammans. Denna gång kan vi inte ens låtsas var neutrala.

Jag hade egentligen tänkt skriva om när en romantiserad dröm blir grå vardag. Det får bli en annan dag. 

 

 

Har RASISMEN gått för långt?

Vi lyssnar inte längre på de sista som har minnen av förintelsen. De följer inte vårt tempo, ingår inte i vår puls, använder inte snapchat, hittas inte i vår arbetsmiljö. "Give me a break", tänker någon av er nu, "förintelsen igen? Var lite nytänkande för guds skull. Sverige håller inte på att bli nazistiskt, Sverige bör bara fokusera på segregation och att ta hand om sina invandrare, innan vi tar in fler". Igår röstade vi på dem som vi vill ska ta plats i Europaparlamentet de kommande åren. Resultaten såg (enligt mig) bra ut på många håll, det tycker jag är viktigt att lägga fokus på, för att inte tillåta sig själv att gå under. Utöver det fick Sverigedemokraterna 9,9%.
 
Vi ska ta hand om våra invandrare.
 
Det är inte rasism att vara kritisk mot en politisk struktur.
 
Sättet på vilket andra framställer SD är förvridet och överdrivet.
 
Många som röstar på Sverigedemokraterna vet precis vad det betyder, att de gör det. De vet precis vilken ståndpunkt de stöder genom att lägga sin röst hos dem. Men sedan tror jag, helt ärligt, att det finns folk som rättfärdigar det hela med ovan nämnda påståenden. Som tror att Sverigedemokraterna faktiskt inte är främlingsfientligt, utan att det kan begränsas till Sverige-vänligt.
 
I Storbritannien fick UKIP, det "England-vänliga partiet", 28% av folkets röster. I Sverige avbryts demonstrationer, för solidaritet, av nazister. Hakkorset är åter på banan. Hat normaliseras. Vi ifrågasätter invandringspolitiken, för att den *har spårat ur och finner idag inga gränser*. Det är på tiden att någon tar tag i invandrarfrågan, menar man. 

Ekonomin har varit åt skogen för länge nu. Skolresultaten blir allt sämre. Vi söker alla febrilt efter vägar att råda bot på världens alla problem, vänder oss till höger och vänster efter någon som har en lösning. Tänk då vad bekvämt, om någon dessutom skulle påvisa att skiten inte ens är vårt ansvar. Att det enda vi behöver göra är att skära ned på det uppenbara upphovet till problemen. HUR kan någon tänka att en röst på SD är ett "fräscht bidrag" för att fokusera på dagens viktigaste samhällsproblem? Sverigedemokraterna har inte knäckt en nöt som ingen annan tidigare tänkt på, men tidigare har vi lyssnat på de som minns hur detta tankesätt slutar. Tendenserna i Europa är skrämmande bekanta. 
 
Det är dags att inse situationens allvar. En röst på SD är inte ett bidrag mot cykelstölder i Boliden, eller vilket sned vinkling som nu kan mata handlingen. En röst på SD är ännu en liten bäck som bidrar till ett Europa där ser varandra som fiender, där olikheter är någonting negativt och att vara annorlunda därmed blir någonting smutsigt. JO, det är så seriöst. Det är såhär det fungerar, såhär det börjar. Hate to break it to you, men våra gränser är påhittade. Det viktigaste idag är inte att stänga våra gränser. Det viktiga är att motvera en utveckling där hat och förtal är normaliserat. Det är genom politiken det händer, det är varje liten röst som räknas och som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut.

Så prata med varandra. Sluta hata på varandra. Vi har utmaningar framför oss, beträffande klimat och utbildning och ekonomi. Det går inte längre att komma undan med att det är för The Greater Good. Statistik och fakta talar sitt klara språk: Rasism och nazism växer och sprider sig med en skrämmande fart över hela Europa. Invandringen är inte roten till allt ont. Just idag är det viktigare än någonsin att ta avstånd från precis alla pajaser som påstår det. 

om att hata varandra för ett gott syfte.

KAN DEE ▲ -


Måste bara flika in ( ni känner mig, ni vet hur det funkar) en liten kommentar om det här med hat, eftersom det är så hiskeligt mycket uppe på tapeten atm. 

Tro mig – jag fattar situationen. Jag vet att det handlar om att låta någon smaka på sin egen medicin, kamp för mänskliga rättigheter och ett friare och mer välkomnande samhälle. Eller kanske att försöka förklara för en feminist att det går lättare om hen ler mer. Bekämpa motståndet eller förtrycket genom att slita sig lös. Att det inte fungerar att stå och knyta nävarna i jackfickorna. Att det anledningen till att det är NU det händer är för att det är NU någon gör något. Jag ställer mig bakom konceptet kamp för ändamål. Jag vill inte vara förtryckt.

Men jag är så evinnerligt trött på hat som tillvägagångssätt. Jag orkar knappt scrolla Twitter längre. Får ont i magen. Inte för att jag vill trampa någon på tårna, åt något håll, eller beskylla någon för att de för en felaktig kamp. Men jag tycker inte att det är mer okej att skriva till Isabella Löwengrip att hon ska dö än det är att skriva det till Michaela Larsson. Jag tycker inte det ska ses som en vinst att någon blir misshandlad eller knivhuggen. Oavsett politisk åskådning.

Kanske är jag bara feg eller mellanmjölk. Kanske är jag inte tillräckligt passionerad. Jag vet inte. För mig är det i varje fall så himla viktigt att komma ihåg att politik är ett intresse, ett av de mest engagerande jag har, men att det finns annat också. Det är fortfarande så viktigt att skratta, dansa, äta mat, nakenbada, parkhänga och skåla. Krama och prata med varandra. Omfamna vår himla ungdom och ha kul tillsammans. Det är dit vi vill komma i slutändan, till en plats där vi tycker om varandra. Men jag tror inte att det är så det fungerar, att vi ska kriga och hata för att bekämpa, och att vi förr eller senare kommer att komma fram till det perfekta samhället. Med demokrati följer skilda åsikter, och det är ju för guds skull prick NU vi lever. Demonstrera och tyck olika och räck ut tungan åt varandra. Men kom också ihåg personen in the mirror, kanske att det vissa dagar räcker med att vara egoistisk och bara fokusera på att hen mår bra.

Jag menar inte att feminister ska le mer. Jag menar att livet vore lite roligare om vi kan sluta vålda och dödshota åt höger och vänster, döma och gå miste om lycka (hela poängen med livet) för att vi alla har skilda åsikter. Som Jonas Sjöstedt sa: En behöver inte vara seriös precis hela tiden. Det är viktigt att komma ihåg att ha roligt också.

Låt oss avsluta med en tysk och en engelsk soldat som hänger under vapenstilleståndet (Julfreden) 1914, för att påminnas om hur fånigt krig faktiskt är. #weshallovercome

Bilder: Knyckta här och här.