brb, pös iväg på äventyr en sväng.

 
Jag och Sanna befinner oss i Sydostasien, ifall det lyckats undgå någon. För tillfället hänger vi på den lilla malaysiska ön Langkawi, men imorgon styr vi stegen mot Thailand för partey och dykning, och sedan vidare mot Vietnam och Indonesien.
 
Vår reseblogg hittar ni på brbasien.tumblr.com. Vi ses där, tyck jag.
 
 
 

Dom jävlarna ska skjutas

Okej, alltså denna produktion:



Superhjältskvinnor som revanschar på våldtäktsmän. Känner redan nu hur debatten ba kommer spåra ur av rosenrasande män som menar att kvinnor också våldtar.

Myser av tanken. I'll bring the popcorn.



one year in the uk.

 
Ett megainlägg kommer lastat. Voilà. Mitt allra första London-år.
 

Efter en besvärlig helg, i september år 2013, tog jag ett tidigt plan från höstkyligt Skellefteå och landade så småningom i ett London där sensommaren fortfarande dröjde sig kvar i kvällsluften.
 
Utan några som helst planer eller förväntningar, förutom en kopiös längtan efter äventyr, flyttade jag in i Claras rum och säng på 5 Scawen Road, i sydöstra delen av stan, utan att först passera gå. Jag ville inte vara till besvär och såg därför Scawen-stoppet som en mellanlandning, men innan någon av oss visste ordet av hade jag blivit som sammansvetsad med Georgia, Madde, Camilla och Clara.

Med resten av gängets samtycke bestämde jag mig för att stanna i huset. I alla fall till jul, tänkte jag. Lite visste jag då, att jag fortfarande skulle sova i samma säng ett år senare.
 
Första tiden var fest. 

Det spelade ingen roll vilken dag det var, hur morgondagens planer såg ut, hur mycket pengar vi hade eller vilka som ville hänga på. Så fort chansen kom så skulle alla med. Allt skulle firas. Alltid ut ut ut och träffa nya och dansa och aldrig hem förrän det blivit morgon.

Mina huskompisar blev mina partners in crime, jag kände inga andra och behövde inga andra. Vi hade så mycket energi, pepp och längtan att få ut ur systemet, och såg var evigaste helg som ett äventyr. 


När alla andra gick i skola eller var upptagna med annat passade jag på att bekanta mig närmare med den virriga storstadsdjungel jag plötsligt hade hamnat i.
 
Jag kryssade bekymmerslöst min väg fram mellan parker och caféer, skrev sida efter sida om tegelfasader och kullerstensgator, läste böcker och delade ut något som kändes som en ändlös mängd cv:n.

"Aldrig ska jag åka härifrån", skrev jag. "Ingen plats kan mäta sig med London."
 
Efter två veckor fick jag en intervju, och från och med mitten av oktober bestod mina veckor mestadels av jobb.

Långsamt gled höstmånader över i vintermånder, men förutom att vi vände blad på almanackan (bildligt talat, lol vem fasen har en fysisk almanacka) gjorde transformeringen inte mycket väsen av sig. Solen sken och vi fortsatte att gå på utställningar, promenader, utflykter och hemmafester.

När jag inte jobbade eller kalasade hängde jag på gymmet typ varje dag och sprang en mil på rekordtid.

 Som de flesta år blev hösten i varje fall vinter tillslut. (Vinterbilden är dock från Skell.)
 
Jag åkte nämligen till Sverige på en liten juletur. I takt med att 2013 övergick i 2014 återvände jag i varje fall till England.
 
Där blev jag vithårig en kortis.
 
Sedan följde en tid av besök. 

Under denna tid huserade vi dock även en avlägsen kusin till en av mina housemates, som utan vidare bestämde sig för att överta vårt vardagsrum på obestämd tid, utan att först upplysa oss om detta. Efter en månad av stök och fylla fick vi lov att be honom att åka. Det gjorde han utan kax, som tur var.

Tillsammans med våren kom Georgia tillbaka till London och Scawen efter några månader i New Mexico!
 
Återkomsten firades med hemmafest hos oss. Det var fullkomligt omöjligt att röra sig genom huset pga allt folk. Det dansades som om det inte funnits någon morgondag och dagen efter vaknade vi med vänner och bekanta inkilade i varje vrå.

På bilden längst ner ser ni Carlo, som tillsammans med sin gigantiska hästhund Duke bodde hos oss februari och mars (OBS: ej kusinen). Trots att jag mellan varven har tröttnat på den oavbrutna rörelsen på Scawen, av alla folk som har kommit och gått, alla jag skakat hand med i köket och ätit frukost med en tisdag, har jag onekligen lärt känna otroligt många alldeles utmärkta personer under året.

Det är någonting så sällsamt fint med att bjuda in människor till sitt hem. The perks of att använda sitt hus som ett gratishostel.
 
Mamma kom på besök och vi åkte på utflykt västerut. Då mina tankar under denna period mest kretsade kring jobb jobb jobb och att ta emot och hand om folk, var det så himla välbehövliga dagar.

Vi gick i skog, åt god mat och läste böcker från morgon till kväll.
 
I mars började vi parkhänga och jag gjorde det till en vana att varje lunchtimme promenera till Themsen och läsa vid vattnet. 
 

+ Fick ännu mer fint besök.
 
I april (?) hängde jag för första gången med Jossi. 
 
Och på den vägen har jag sedan lärt känna så många öppna, enkla, skrattiga, knäppa personer. Som om London på löpande band fylls upp av vettiga små individer som inte vill någonting annat än att dansa bort nätter och se nya saker. 

Exempelvis var det hon som placerade mig på ett fruktskal på vilket jag gled in på en inflyttningsfest i ett hus där dessa lockar bodde och bor! Sedan dess har föga varit sig likt.
 
Ett par dagar efter ovan nämnda fest åkte jag till Barcelona och Primavera Sound och bodde i en lägga med ett knippe underbaringar.
 
 
Och så blev det sommar med allt vad det innebar. 

Solens strålar fann inga gränser och jag klädde mig i så lite kläder som möjligt så ofta jag kunde, men var ändå klibbig och kladdig dagarna i ända. De flesta nätter spenderades runt London Fields och de flesta morgonar i Daniels säng i Hackney. Christer bodde med oss på Scawen över sommaren och det tog inte många dagar innan vi blivit som ler och långhalm. 

I övrigt började jag tröttna på att åka samma tåg och sitta instängd på samma kontor vareviga dag. Långsamt började en rastlöshet sprida sig ut i fingertopparna och jag kunde inte låta bli att fundera över vad nästa äventyr skulle bli.


Åkte ett par svängar till Sverige och kramades med nära och kära. Det var hemskt fint efter att ha följt otaliga drömmiga somrar via sociala medier från andra sidan Europa.

På slutet av sommaren, efter att jag kommit hem till London, kom åter en ström av gulliga kompisar och hälsade på. 

I september flyttade Clara och Christer till en lägenhet i Deptford, vilket blev väldigt bra och mysigt för dem, men samtidigt kändes sorgligt då jag helt plöstligt fick ett eget rum och en dubbelsäng att fylla ut alldeles själv. Jag skrev mer om det i det här inlägget.

Efter att de flyttade har vi givetvis fortsatt att träffas och hänga under hösten, men flytten satte en och annan käpp i våra hjul. Med heltidsstudier, jobb, övriga projekt och pojkvänner blev det lite klurigt att pussla ihop tider. Nåja, oftast lyckades vi i alla fall ses någon gång i veckan.

Strax efter började Stian jobba med mig och då vi en natt, bara några dagar efter vi först träffats, fann oss sist kvar på en fest i Shadwell och gav oss ut på falafeljakt, visste jag att han var att lita på. Min annars ganska kluvna och oinspirerade tillvaro blev genast roligare och gladare med honom i teamet. Även Manil = Solsken.

Och så Matt och, inte minst, min desk buddy Areej som jag skulle ta en granat för alla dagar i veckan.

En söndag tog Daniel och jag tåget ut till kusten för att hälsa på min kusin Evelin och hennes pojkvän Sam, som bor där i krokarna. Vi utforskade Brightons slingrande kullerstensgator, njöt av åsynen av hav och gömde oss för brittiskt regn inne på caféer och pubar.
 
Efter många om och men, sömnlösa nätter och läckande takplattor, listor med för- och nackdelar, överväganden och motsägelser, bestämde jag mig för att nej, nu får det räcka ett tag. Nu får det räcka med depositioner och karriärtänk och ansvarstagande och tidiga morgnar och lång pendling och metropolsbilsköer, en stund. Dags att ta semester.

Och bara sådär, efter 363 dagar som heltidsanställd på Verve Search, sa jag upp mig en dag.

Och sedan präglades den sista tiden rätt mycket av att krångla sig ur hyreskontrakt, packa ner i flyttlådor och hantera sina egna tankegångar MEN även av brunchställen, sänghäng, fester av alla dess slag, kramar och en jäkla massa mys. 
 
Tänk bara, vad lite jag visste om allt jag skulle lära mig när jag flyttade till London. Alla människor, ord, uttryck, saker om mig själv, om andra, om kärlek och relationer och arbetslivet och att vara vuxen. Inte en aning hade jag, att jag idag skulle mingla oberört på engelska och att jag vågar tro att jag nog kan bli precis vad jag vill, om jag bara orkar ligga i. Aldrig hade jag kunnat gissa vilka knäppa efterfester och situationer jag skulle komma att finna mig i.

Inte visste väl jag att jag skulle se solen gå upp över Primrose Hill, missa sista tåg och gå över stadens alla broar från stadens alla hörn om fredagsnätterna, slå av kapsyler mot parkbänkar runt hela Dalston, somna till i en klätterställning i Camden, rulla ned för kullen från observatoriet i Greenwich Park, ta en taxi från Peckham göra en avkrok till Isle of Dogs på vägen hem, somna i soffor och sängar och på golv i längs Londons utkanter, gå hem genom daggvåta gräsmattor om morgonkvisten. 

Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att London skulle bli så hemma som det är. Att jag skulle äga staden på det sätt som jag gör. Men det är precis vad mitt första år i Storbritannien resulterade i.

Nu låter jag London vila en stund, och håller samtidigt alla tummar jag har för att det första året inte var det sista.