trehundrasextiotvå.

 
det är lite som att flytta utomlands
(vilket det rent bokstavligt också är)
men inte bara byta klimat
valuta
och så
utan 
allt annat med
 
en återfärd är omöjlig
broarna har brunnit
det som fyllde upp utrymmet finns inte
ingenstans
finns det

för bränderna har slocknat
askan har fallit
i smulor
som snö
över älvar och dalar och vattendrag

och nu
minns vi
förhållningssätt och hälsningsfraser
men 
vi använder dem inte
de behövs inte 

de finns kvar i det som var
i en liten ask tillsammans med specifika
dofter och 
platser och 
låtar och
bleknade och urtvättade nyckelord 

asken får stå på fönsterbrädan
bredvid 
en nykläckt murgröna
och 
sola sig i majsolen
medan jag tar 
den långa vägen hem
eller 
sitter på uteserveringen

där trivs det nog bra, 
det som ligger där i
souvenirer från en tid
allt som fastnade ögonfransarna
nya är biljetter bokade



 

gränsland mellan guldkant och gessle.

 
En månad har stilla förflutit i de norra regioner där jag för tillfället befinner mig och inte ett ord har jag publicerat på den plats som länge fungerat som min främsta fasta hemvist. Bloggn, det vill säga. Skrivit har jag dock gjort, mer än på länge i vissa format, men även här. Hundratals tecken och sedan inte ett enda på veckor. Stirrat på en taktfast blinkande markör. Räknat till hundra blinkningar och börjat om från början igen. Med full styrka och intet svikande fokus har jag försökt knyta ihop tillvaron till ett välflätat blogginlägg med tjusig rosett på slutet. Det är svårt. Så besynnerligt att komma tillbaka. Svårt att tygla tankar men lätt att tappa tron i takt med att det som känts fängslande verkar rinna av ens gestalt. Personen på vattenytan betraktas som föga medryckande. 

Nåväl. Allting har en ände och pannkakan har två. Kanske att jag lyssnat alldeles för mycket på Mazarin på senaste. Kanske att jag inte riktigt vet vad jag känner för något i nuläget. Men vad tusan. Jag spenderar mycket tid vid havet. Har hoppat över trettiosidorsdiket i ett word-dokument. Dricker kaffe med kompisar. Cyklar hem mitt i natten och Skellefteå ljusnar innan jag insett att det blivit mörkt. Vad pannkakan har med det hela att göra vet jag inte riktigt, men ändar har den i alla fall massor av och det har även alla vägar som hänsynslöst gräver sig fram genom terränger i diverse tänkbara riktningar. Jag vågar inte lita på att jag automatiskt kommer att hamna i Rom, men någonstans lär jag i alla fall hamna och oavsett var det blir är jag säker på att det kommer att bli bra.

Tills vidare hittar ni mig i alla fall här. Tillbaka åt nord, tillbaka på noll.