en början från ett bortglömt dokument.

Kategori: producerat (av mig)

 
Kvällssolen stod lågt mellan Deptfords betongklossar. Jag kisade i det varma ljuset, släpade fötterna efter mig från stationen som alla andra eftermiddagar. Människor rörde sig på ett annorlunda sätt där, som i cirklar istället för raka spår. Det resulterade i ett mer eller mindre kaotiskt myller, oundvikligt och välkommet. Jag kryssade mellan massorna. Svängde in på Scawen Road, platsen som blev min mest pålitliga fristad. Ett drömmarnas palats av unken karaktär. Grävde i fickorna efter nyckelknippan, kanske fick lov att ställa ned matkassar och ryggsäck, kanske knackade på och (av ren lathet) tvingade någon på andra sidan portalen slitas från sin syssla för att komma och öppna.
 
Klev in och sparkade av mig skor och tillsammans med jacka och halsduk föll spänningar till sprucket trägolv. Det bar alla mina tankar och vikten som vilade på mina axlar. Scawen bar allt. Snubblade fram genom hallar och vardagsrum och slängde upp mina skåpluckor och stjälpte in morötter och havregryn och startade vattenkokare, ursäktade mig för att komma åt besticklådan, grävde fram tepåsar, ånga steg i böljande vågor när jag svätte över vatten i tekoppen och sedan byggde ett torn av brödpåsar och mjukost som jag balanserade till matbordet. "Hur har din dag varit?", frågade jag och min mobil vibrerade i bakfickan och tydligen pågick en diskussion i gruppchatten som jag inte kunde få grepp om. Jag scrollade uppåt och uppåt till början av det hela.
 
Snart förstod jag att en vän hade träffat någon (på tinder verkade det som, jag scrollade febrilt för att få klarhet i det hela innan jag läste vidare) som hade bjudit in henne till hans kompisars fest, och hon hoppades på att vi skulle vilja göra henne sällskap till festen. "Jag bjuder in er till evenemanget", läste jag och insåg sedan att jag glömt lyssna på hur dagen varit så jag fick ursäkta mig och fråga igen. En stund senare, med nyborstade tänder och randiga pyjamasbyxor mellan lakan och fjunigt täcke, läste jag om evenemanget en gång till. Jag tackade varken ja eller nej, la ifrån mig mobilen, sa godnatt och släckte lampan och tänkte sedan inte mer på festen på flera dagar.
 
Några veckor senare skyndade jag fram över Hackney Central Station med flaskor våldsamt klirrande och skålade mot varandra i väskan, medan jag slank förbi lördagsglada sällskap på perrongen. Klockan visade många minuter mer än vad jag hade önskat då spärrarna äntligen öppnades och jag lyckades finna henne med blicken. Det var många som väntade på mig, människor jag visste namnet på men aldrig tidigare hade pratat med. En redan invigd kom och mötte oss på stationen för att visa vägen till kompisarnas fest. Tillsammans med dessa, i ljummen kvällsluft till bubblande konversationer spetsade med diverse brytningar, banade jag för första gången min väg genom Hackneys nattagator. Vägen såg annorlunda ut då: mörk, slingrande och oviss. Natten avbröts abrupt då dörren slängdes upp, musik och skratt lade sig som en lock över omgivningen och i farstun stod han och sparkade undan några skor och klev åt sidan för att släppa in oss.
 
 
Kommentera inlägget här: