om längtan.

Kategori: politiskt, predikan

 

Min trehundrafemtionde dag i London lider mot sitt slut. 350. Det är många dagar. Nästan nog många för att kunna benämnas som ett år.

350 dagar har passerat, och det slog mig att jag under tiden aldrig riktigt tagit ordet "hemlängtan" i min mun. I alla fall inte utan att dessutom inkludera en negation. Jag läste på lite om fenomenet innan jag flyttade hit, för att förebygga, skummade forumtrådar och ett par artiklar. De första veckorna är värst, menade någon. Efter ett halvår kommer den jobbigaste perioden, visade en undersökning. Hela första året är en berg-och-dalbana, sa ett par kollegor. Alla varnade om hur den slår till från ingenstans, trots att du aldrig tidigare trott att det skulle vara möjligt.

Jag började längta till London när jag var tretton år gammal. Till smutsiga källarklubbar, sena efterfester, brittiskt slang, sommarkvällar i parker och nytt nytt nytt. Nya lukter, erfarenheter, människor. Så kom dagen. Jag köpte en enkelbiljett, packade ett par väskor och åkte hit. Tre veckor gick. Och sedan fler därtill. Ett halvår utan hemlängtan. Men så plötsligt. Så, efter många månader i den stad som nu känns som allra mest som hemma, kryper sig en längtan på från ingenstans. Små saker som en samlat på sig på vägen, som sakta men säkert klumpat ihop sig till något, djupt där nere någonstans. En söndag i januari då tuben strejkar och en blir sittandes inne och det är bara asfalt asfalt asfalt åt alla håll och plötsligt känns det så tungt att det inte finns en skog och ett skidspår och en grillstuga eller ens en gnutta snö utanför. Varendaste frukt och grönsak, väl förpackad i raka rader och korgar och plastpåsar och förpackningar. Ingen smak av jord på svampen. En lukt av något som liknar kanelbullar, en ton som liknar Ted Gärdestad, instagramkompisar som fjällvandrar och plockar jordgubbar.

Och så kom gårdagen, och sällan har jag känt mig så patriotisk som jag gjort nu, de sista dagarna innan valet. Äntligen var det dags. Men. Resultatet. Vi vet alla hur det slutade. När jag sedan, igår natt, gick hem över Baker Street med gråten i halsen och klumpen i magen, korsade gator med blinkande ljus och tutande dubbeldäckare, så blev allt plötsligt så tydligt. Min underliggande längtan och den efterföljande avsmaken för det land som Sverige formats till. Det blev så tydligt, att vad fan spelar det egentligen för roll? Vad spelar det egentligen för roll, då jag kan ändå kan åka tillbaka precis vilken dag som helst. Politiken äcklar mig och ändå så skulle jag, i alla lägen, få gå fullkomligt orörd nerför gatorna. Vill jag åka skidor? Plocka svamp? Baka kanelbullar? Jag skulle kunna göra det om en vecka om jag ville. 

Igår blev Sverigedemokraterna TREDJE STÖRSTA parti i Sverige. På riktigt. Jimmie talade ut till de "Sverigevänner" som röstat på honom. Han talade om seger. Vem vinner? Vem vinner då 13% av svenska folket menar att invandrare inte är värda något om de inte anpassar sig, är nöjda med vad de får, är tacksamma för att de över huvud taget får stanna. När jag ber mina vänner ta med sig svenskt kaffe är det gulligt. Hur ser det ut när det är vice versa? Varför är det fult att längta hem när en inte har möjlighet att åka tillbaka? För att kanelbullar är av det lite finare slaget? För att de svenska traditionerna är av de lite finare slaget? Tillhör de någon form av idealstat? Detta känns av någon anledning bekant. Mitt privilegium räcker inte bara till att jag över huvud taget kan åka hem, det är även charmigt att jag vill göra det. Men när det gäller dem utan val, rätt, hjälp. De svaga, de utlämnade. De ska vara tysta, nöjda och le.

Jag gör massa fel. Ibland kan jag inte sätta rätt ord på det jag vill ha sagt och ibland är jag för rädd för att våga säga emot. Men det är nu det gäller. Jag ska skärpa mig. Det dags att börja tänka efter. Kliva undan och ge min plats åt dem som annars inte får någon. Prioritera rätt. Stå upp tillsammans. Denna gång kan vi inte ens låtsas var neutrala.

Jag hade egentligen tänkt skriva om när en romantiserad dröm blir grå vardag. Det får bli en annan dag. 

 

 

Kommentera inlägget här: