ett år på scawen.

Kategori: pepp

Och så, bara sådär, är september slut igen och det är plötsligt ganska prick ett år sedan en bil med mig + ett knippe vänner rusade längs E4:an, genom Västerbotten, under tidspress. På Umeå flygplats visade sig det dessutom att min (ena) resväska vägde 30 kg, och att det enda alternativet var att sätta sig ner och vända ut hälften av dess innehåll över cementgolvet. Med andra ord: Imorgon har jag bott i London i ett år! Tiden har flugit högt och krampaktigt krupit sig fram om vartannat, men en proper (i engelsk bemärkelse) sammanfattning på detta kommer nu i dagarna. Dvs, jag skjuter upp det lite.
 
Någonting annat, alldeles världsomvälvande, som har hänt på senaste är däremot detta: Clara har flyttat ut från snigelkollektivet, och bor numera tillsammans med Christer (som också har bott på Scawen i sommar), i en lägenhet några kilometer bort. Trots att vi såklart kommer att fortsätta träffas och äta middag och ha fester, och att tider förändras och jag ändå sover i Hackney var och annan natt, så känns det otroligt vemodigt att komma hem till ett rum där hon inte också bor. Ett rum med halvtomma garderober och väggar där hennes tavlor inte längre hänger.
 
Det är svårt att förklara hur väl en lär känna sina housemates, och såklart är det olika för olika personer, men jag skulle inte beskriva dem som någonting mindre än en extra familj. Det är de som vet precis hur jag tänker och känner i tillvaron, de jag äter middag och dricker te och diskuterar politik med, och det är de som alltid är där, under regniga måndagskvällar likaväl som peppiga fredagsnätter. Förutom Madde och Camilla bor nu även Sara med oss! Hon är en av de gulligaste personer jag vet, kommer från Bordeaux och uttalar croissant som om det vore bakat med renaste guld. Jag tycker så fasligt mycket om att bo tillsammans med kompisar, och därför känns det sorgligt att Clara flyttar. Så, bara för att uppmärksamma det fina med att tycka så mycket om sina vänner, kommer här en shoutout. Kompis, till dig:

Kära fröken Sjölin, jag har dig att tacka för så mycket.
 
Tack för att du bjöd in mig till ditt hus och indirekt därför även till London, och indirekt därför även till mitt jobb, mina vänner och alla fester jag har hamnat på under mitt senaste år. Tack för att du har velat dela tankar och vinflaskor och kudde och stickade tröjor, för inspiration och pepp, söndagsfrukostar och "kan inte fatta att vi har druckit i 13 timmar nu". För att när jag, efter 10 månader, plötsligt började gråta så gjorde du det med, för att du blev så häpen men också så glad för att jag lyckades gråta till slut.
 
För att jag aldrig tidigare har släppt efter och visat så många sidor för en människa, för att jag har klagat och varit negativ och lagt dryga kommentarer och prioriterat mig själv, och för att du ändå bara har fortsatt att lyssna lyssna lyssna, komma med råd och fråga upp dagen efter. För att du aldrig kräver en endaste smula, mer än att jag gör precis det jag känner för och alltid väljer på de sätt som gör mig gladast. Utan dig hade jag kollapsat hundra gånger om. Det har varit inget mindre än en ära att få dela säng med dig i ett år.
 
Och, som sagt, kommer vi naturligtvis att fortsätta dela säng och hemligheter och utekvällar. Men ändå. Det är ändå en sådan fin era som nu kan knytas ihop till en liten liten säck. Första året i London, 4 av 5 toasters.
 

<3456789
 
 

KOMMENTARER:

  • Agnes Hedlund säger:
    2014-12-08 | 15:40:06

    Vilken inspiration du är, Agnes! Vilket jäkla äventyr och GUUUUUUD vad du får mig att längta efter mitt alldeles egna!

Kommentera inlägget här: