ett år på scawen.

Och så, bara sådär, är september slut igen och det är plötsligt ganska prick ett år sedan en bil med mig + ett knippe vänner rusade längs E4:an, genom Västerbotten, under tidspress. På Umeå flygplats visade sig det dessutom att min (ena) resväska vägde 30 kg, och att det enda alternativet var att sätta sig ner och vända ut hälften av dess innehåll över cementgolvet. Med andra ord: Imorgon har jag bott i London i ett år! Tiden har flugit högt och krampaktigt krupit sig fram om vartannat, men en proper (i engelsk bemärkelse) sammanfattning på detta kommer nu i dagarna. Dvs, jag skjuter upp det lite.
 
Någonting annat, alldeles världsomvälvande, som har hänt på senaste är däremot detta: Clara har flyttat ut från snigelkollektivet, och bor numera tillsammans med Christer (som också har bott på Scawen i sommar), i en lägenhet några kilometer bort. Trots att vi såklart kommer att fortsätta träffas och äta middag och ha fester, och att tider förändras och jag ändå sover i Hackney var och annan natt, så känns det otroligt vemodigt att komma hem till ett rum där hon inte också bor. Ett rum med halvtomma garderober och väggar där hennes tavlor inte längre hänger.
 
Det är svårt att förklara hur väl en lär känna sina housemates, och såklart är det olika för olika personer, men jag skulle inte beskriva dem som någonting mindre än en extra familj. Det är de som vet precis hur jag tänker och känner i tillvaron, de jag äter middag och dricker te och diskuterar politik med, och det är de som alltid är där, under regniga måndagskvällar likaväl som peppiga fredagsnätter. Förutom Madde och Camilla bor nu även Sara med oss! Hon är en av de gulligaste personer jag vet, kommer från Bordeaux och uttalar croissant som om det vore bakat med renaste guld. Jag tycker så fasligt mycket om att bo tillsammans med kompisar, och därför känns det sorgligt att Clara flyttar. Så, bara för att uppmärksamma det fina med att tycka så mycket om sina vänner, kommer här en shoutout. Kompis, till dig:

Kära fröken Sjölin, jag har dig att tacka för så mycket.
 
Tack för att du bjöd in mig till ditt hus och indirekt därför även till London, och indirekt därför även till mitt jobb, mina vänner och alla fester jag har hamnat på under mitt senaste år. Tack för att du har velat dela tankar och vinflaskor och kudde och stickade tröjor, för inspiration och pepp, söndagsfrukostar och "kan inte fatta att vi har druckit i 13 timmar nu". För att när jag, efter 10 månader, plötsligt började gråta så gjorde du det med, för att du blev så häpen men också så glad för att jag lyckades gråta till slut.
 
För att jag aldrig tidigare har släppt efter och visat så många sidor för en människa, för att jag har klagat och varit negativ och lagt dryga kommentarer och prioriterat mig själv, och för att du ändå bara har fortsatt att lyssna lyssna lyssna, komma med råd och fråga upp dagen efter. För att du aldrig kräver en endaste smula, mer än att jag gör precis det jag känner för och alltid väljer på de sätt som gör mig gladast. Utan dig hade jag kollapsat hundra gånger om. Det har varit inget mindre än en ära att få dela säng med dig i ett år.
 
Och, som sagt, kommer vi naturligtvis att fortsätta dela säng och hemligheter och utekvällar. Men ändå. Det är ändå en sådan fin era som nu kan knytas ihop till en liten liten säck. Första året i London, 4 av 5 toasters.
 

<3456789
 
 

om längtan.

 

Min trehundrafemtionde dag i London lider mot sitt slut. 350. Det är många dagar. Nästan nog många för att kunna benämnas som ett år.

350 dagar har passerat, och det slog mig att jag under tiden aldrig riktigt tagit ordet "hemlängtan" i min mun. I alla fall inte utan att dessutom inkludera en negation. Jag läste på lite om fenomenet innan jag flyttade hit, för att förebygga, skummade forumtrådar och ett par artiklar. De första veckorna är värst, menade någon. Efter ett halvår kommer den jobbigaste perioden, visade en undersökning. Hela första året är en berg-och-dalbana, sa ett par kollegor. Alla varnade om hur den slår till från ingenstans, trots att du aldrig tidigare trott att det skulle vara möjligt.

Jag började längta till London när jag var tretton år gammal. Till smutsiga källarklubbar, sena efterfester, brittiskt slang, sommarkvällar i parker och nytt nytt nytt. Nya lukter, erfarenheter, människor. Så kom dagen. Jag köpte en enkelbiljett, packade ett par väskor och åkte hit. Tre veckor gick. Och sedan fler därtill. Ett halvår utan hemlängtan. Men så plötsligt. Så, efter många månader i den stad som nu känns som allra mest som hemma, kryper sig en längtan på från ingenstans. Små saker som en samlat på sig på vägen, som sakta men säkert klumpat ihop sig till något, djupt där nere någonstans. En söndag i januari då tuben strejkar och en blir sittandes inne och det är bara asfalt asfalt asfalt åt alla håll och plötsligt känns det så tungt att det inte finns en skog och ett skidspår och en grillstuga eller ens en gnutta snö utanför. Varendaste frukt och grönsak, väl förpackad i raka rader och korgar och plastpåsar och förpackningar. Ingen smak av jord på svampen. En lukt av något som liknar kanelbullar, en ton som liknar Ted Gärdestad, instagramkompisar som fjällvandrar och plockar jordgubbar.

Och så kom gårdagen, och sällan har jag känt mig så patriotisk som jag gjort nu, de sista dagarna innan valet. Äntligen var det dags. Men. Resultatet. Vi vet alla hur det slutade. När jag sedan, igår natt, gick hem över Baker Street med gråten i halsen och klumpen i magen, korsade gator med blinkande ljus och tutande dubbeldäckare, så blev allt plötsligt så tydligt. Min underliggande längtan och den efterföljande avsmaken för det land som Sverige formats till. Det blev så tydligt, att vad fan spelar det egentligen för roll? Vad spelar det egentligen för roll, då jag kan ändå kan åka tillbaka precis vilken dag som helst. Politiken äcklar mig och ändå så skulle jag, i alla lägen, få gå fullkomligt orörd nerför gatorna. Vill jag åka skidor? Plocka svamp? Baka kanelbullar? Jag skulle kunna göra det om en vecka om jag ville. 

Igår blev Sverigedemokraterna TREDJE STÖRSTA parti i Sverige. På riktigt. Jimmie talade ut till de "Sverigevänner" som röstat på honom. Han talade om seger. Vem vinner? Vem vinner då 13% av svenska folket menar att invandrare inte är värda något om de inte anpassar sig, är nöjda med vad de får, är tacksamma för att de över huvud taget får stanna. När jag ber mina vänner ta med sig svenskt kaffe är det gulligt. Hur ser det ut när det är vice versa? Varför är det fult att längta hem när en inte har möjlighet att åka tillbaka? För att kanelbullar är av det lite finare slaget? För att de svenska traditionerna är av de lite finare slaget? Tillhör de någon form av idealstat? Detta känns av någon anledning bekant. Mitt privilegium räcker inte bara till att jag över huvud taget kan åka hem, det är även charmigt att jag vill göra det. Men när det gäller dem utan val, rätt, hjälp. De svaga, de utlämnade. De ska vara tysta, nöjda och le.

Jag gör massa fel. Ibland kan jag inte sätta rätt ord på det jag vill ha sagt och ibland är jag för rädd för att våga säga emot. Men det är nu det gäller. Jag ska skärpa mig. Det dags att börja tänka efter. Kliva undan och ge min plats åt dem som annars inte får någon. Prioritera rätt. Stå upp tillsammans. Denna gång kan vi inte ens låtsas var neutrala.

Jag hade egentligen tänkt skriva om när en romantiserad dröm blir grå vardag. Det får bli en annan dag. 

 

 

so I'd go, I'd go downtown for you.




När jag inte jobbat har jag hängt en hel massa i Soho, de senaste dagarna. Detta främst pga att jag planerade att dämpa min oprovocerat höga 180-bpm-puls med lite yoga. Efter att jag satt planen i verket har både Clara och Daniel (dvs de jag hänger mest med) påpekat att jag verkar ovanligt stressad och orolig.
Jaha, det verkar ju fungera bra, detta.

Är nog lite uppe i varv, ja. Men vad ska en göra, då en har mycket på jobbet och mycket på fritiden? Du lever bara en gång och den gången är nu, och allt det där ni vet. Nåja. Jag jobbar på det, som sagt. På rätt mycket annat också, för den delen. Men det tar vi en annan dag.

Andra mer eller mindre relevanta saker som skett på senaste:

JJs nya album. (Dynasti för citatet i titeln.)
Gårdagens ramen-date på nyöppnade Kanada-Ya i Soho. Mycket trevligt, trots att de hade ont om vegetariskt och alkoholhaltigt + slut ägg och lax när vi var där. Dä må då va.
Valspurten som resulterat i saker som Allt grönt. Alltså det är så spännande nu.
Har krånglat på med en del med diverse program:


Trevlig onsdag, gänget.