en vän i livet.

 
 
Det finns mycket som gör mig glad i nuläget. 

En sak är att jag åter smider planer tillsammans med Sanna Näsström.

En kan lätt gå av för mindre.
 
 

autumn in south east london.

Nu har jag sett Scawen i alla dess skrudar, höst och vinter och vår och sommar, och kan klart konstatera: Hösten vinner alla pris. Om det nu hade funnits några sådana att vinna, det vill säga.
 
 
Förra lördagen hade vi planerat att gå ut och lyssna på jazz, så jag åkte till Clara och Chister för vin och uppvärmning. Deras lägenhet är liten och mysig, och varje centimeter verkar digna av saker som tidigare brukade ligga slängda i mitt rum. Detta gör att jag känner mig alldeles extra hemma där.
 
 
Då Clara och jag har gått från att somna bredvid varandra varje kväll, till att ses ungefär en gång i veckan (och då ofta i större grupp), snurrade vi genast in oss i timslånga frågesessioner och utläggningar. Medan klockan blev allt mer, och vi allt tröttare, bestämde sig Christer för att dra ut på date. 




Innan vi visste ordet av var natten kolsvart och jag alldeles för trött för att åka någonstans. Belåtet kröp vi ned i Claras säng, precis som förut, och somnade någonstans mitt i en mening.

 
Dagen efter ringde klockan tidigt, jag gav mig av för att äta brunch, promenera runt i östra London och kolla på The Two Towers med Stenberg & co. Bra helg.



bör och bör, jag kör ba kör.

Jaha, för cirka femte gången i år tar jag mig i kragen, sätter mig bekvämt och börjar skriva på någonting nytt. Alltså, någonting större, kul och nytt. Har oberäkneligt antal halva sidor och folders med dokument fyllda med osammanhängande meningar. Det handlar om förlorade vänner ibland.

... men oavsett vad och vilket, har jag nu delat in tiden i fem olika delar. Vi skulle kunna jämföra det med små lådor. 

Vi ska öppna lådorna, en efter en. Jag kommer att introducera dem, presentera innehållet, förklara bakgrunden. Varje låda präglas av sina egna färger och dofter och platser och låtar och personer, och de är alla fyllda till bredden av bleknade och urtvättade nyckelord som hör dem till.

De gör mig ledsen, de där askarna. Det är inte naturligt. En ska inte kunna summera ihop en vänskap. Inte kunna samla all information, knyta ihop säcken och lägga den i en låda. Nej, den borde falla fritt omkring mig i detta nu, rotera, pulsera, spricka upp och lappas ihop. Det är vad en vänskap ska göra. Inte ligga där, fint hopvikt och orörlig, med varje liten detalj på rätt plats.

Det handlar också om mysterier.

... 
Framme vid sin port slog hon koden med skakande fingrar, ryckte hastigt upp dörren och rusande med snubblande steg tre trappor upp. En hög med oöppnade brev och ett par joggingskor hindrade dörren från att enkelt glida upp, och med hög puls sparkade hon undan blockaden. Struntade i att ta av sig skorna. Stövlade rakt in i sovrummet. Samlade papprena som låg i utspridda högar på sängen och la dem på fåtöljen, ovanpå smutstvätt och tomma platspåsar. Hon satte sig på sängen. Det började vibrera i skinnjackan som låg i en hög på golvet. Marta ignorerade. Hon hade fortfarande skorna på fötterna då hon drog hon upp benen i skräddarställning och kastade iväg täcket som låg i en hög, för att få en ren och klar yta att arbeta på. Med fumliga fingrar öppnade hon väskan och tog ut plastmappen. Pulsen någonstans mitt emellan nyckelbenen. Hon slängde väskan ifrån sig, öppnade mappen, slängde den ifrån sig, och lade ned alla papper framför sig. Vibrationerna i jackan började om. Våldsamt sparkade hon ut jackan och smällde igen dörren med tårna. Återgick till materialet på sängen. Plötsligt insåg att hon var orolig, nästintill illamående. Hon var inte uppspelt eller spänd. Hon ville så gärna hitta någonting av värde, att det skulle ligga någon sanning bakom hennes antaganden. Hon stod inte ut med tanken att det skulle vara förgäves. Hon läste första raden.

Eller helt enkelt bara om att chillaxa och njuta av sommaren.

Det är svårt att på förhand veta vilka val som ska komma att påverka det mänskliga levnadsloppet mest, och ifall någon frågat mig som ung hade jag otvivelaktigen svarat fel. Det vet jag nu, när jag ligger här och andas i trädgårdsgungan. Solen står lågt på himlen, varmt guldsken blottar sensommarrymdens flygfän och deras rörelse mellan knotiga ekstammar. En picknickfilt ligger kvarglömd och knölig, pyntad av mjuka kaksmulor och urätna melonskal, bakom hallonbuskarna. Den har legat där rätt länge, ett par veckor åtminstone, men det ligger ingen brådska i att plocka in den. Att skynda är en sådan onödig trend.

Det har även handlat om en mormor som varannan torsdag färgade håret med citroner (är detta en myt eller funkar det?), om en ung man som la så mycket tid på att bygga appar att han glömde bort hur den analoga världen fungerade (sedan blev jag kär i en sådan, lol) och en massa andra knäppa karaktärer. Ibland undrar jag vad som riktigt rör sig i mitt hövve.

 Annars har hösten kommit till London och det är "svinkallt" (eh typ femton grader) ungefär hela tiden. Men det gör ingenting, för fortfarande kan en åka och gå på bokmarknad på Southbank, gå promenader i kvällssol eller ligga inne och kolla på Sagan om Ringen när det regnar.

En kaffehållare.
 
Slutligen skulle jag bli jätteglad om ni ville tipsa om bra podcasts och ljudböcker pga behöver mysiga (feta, fascinerade) grejer att lyssna på under mina pendlingstimmar. 

Det var dagens monsterinlägg. Slut för idag, tack för idag.