london: a tribute and a couple of confessions.

Kategori: prat



London är inte en stad av betong och kullersten och platanträd i långsträckta parkalléer. Det är inte flagnande tegelbyggnader i Dalston eller statyer av marmor längs trädgårdar kring Primrose Hill. London handlar inte om pounds eller pints eller ”Pardon, my love”. Inte om Big Ben eller Buckingham Palace.

Det senaste året har min tillvaro fullkomligt smultit samman med London. Det börjar med att du trappar upp tempot i stegen över Waterloos plattformer och innan du vet ordet av är du fast i allt det vad staden heter. Ett varnande finger: Den stund du tillåter dig själv att huvudstupa handlöst falla för The Smoke kommer sedan aldrig tillbaka.

Till en början kändes det som att vardagen var mer av ett konstprojekt än en egentlig vardag. Detta främst tack vare bakåtspolande toaletter, kojor i vardagsrummet och det öppna hostelliknande hus som Scawen mellan varven omvandlades till. Men, som bekant: Allt blir vardagligt förr eller senare. Även att skaka hand med okända personer som lagar mat i ditt kök.

För mig är London varken kullersten eller parker.

Det är flottiga tapeter på billiga brunchställen, N47 klockan fyra en lördagsmorgon, den ständigt bortglömda lunchlådan, alla som reser sig och kliver av på Clapham High Street, shots för £3, inplastad frukt, inrökta efterfester, snubbla på översättningen, espressomaskinen som ingen orkar rengöra, engångshångel, tradiga techno-beats och trötta tisdagstillfällen.

Och så naturligtvis kaffe vid Regent’s Canal, soliga morgnar i en dubbelsäng i Hackney, marknadsmat i Greenwich Park, London Fields i skymningen (eller gryningen), hjälpsamma människor på tåget/restaurangen/i affären, hemliga pubar och undangömda caféer, lukten av cigarettrök och avgaser och storstad, frukostpicknick innan jobbet och fredagsspelningar i Peckham.

Kullersten är vad London har, men hemma är vad London är. London är den tvättäkta vardagen med alla dess stötta kanter och osexiga osäkerheter. Det är en ära att få dela sin vardag med den stad jag är så skamlöst förälskad i, men jag måste också erkänna att vi allt oftare går varandra på nerverna. Ibland i dagar, kanske till och med veckor.

När en börjar känna så tror jag det är bäst att våga ta en paus och återfinna pirret och längtan. Jag måste göra någonting annat en stund. Jag måste plocka svamp och fika med min familj och inte ha rutiner. Jag vill minnas hur det är att drömma om London.

Så om tio dagar jobbar jag min sista dag som copywriter för den här gången. Om tre veckor åker jag till Sverige. Om två och en halv månad ger jag mig ut och backpackar med Sanna. Sedan kommer jag åter med våren.

 




Kommentera inlägget här: