timeworn books and love letters since before.

 
 
Att packa ner saker i lådor är kanske den sorgligaste syssla en kan ägna en fredagseftermiddag åt. Fan vad allt bara känns så förbannat vemodigt och melankoliskt, som om hjärtat ba boom och brister sönder och faller till marken i miljoners vassa bitar. Har vippat på gråtgränsen konstant i en vecka. Vill helst bara lämnas ifred under ett täcke och inte behöva uttala mig i en endaste fråga eller dricka en endaste kopp kaffe med någon alls. 

Kan tänkas det kommer sig av att mormor begravs idag och att jag inte är där. Plus att jag ska åka härifrån såklart. Vet inte vad det är som händer eller var skon klämmer, vet bara att jag sällan har känt mig så osäker och feg och harig med flackande blick, som jag gör nu. Jag behöver gråta ut en jäkla bekännelse värdig Boye, men kan inte klämma fram den minsta tår. 

Här är i alla fall en bild från en promenad genom sydöstra, en bättre och soligare dag. 
 
 
 Kramar.
 
 

you can go your own way.

Nu har jag tömt min dator, lämnat in min nyckel, jobbat min sista dag.
Gårkvällen blev sen natt och tidig morgon.

Idag gör jag inte många knop. Förutom att titta på Vi på Saltkråkan njuter jag av det faktum att lediga veckor i London ligger framför mig.
Lediga veckor i Sverige.
Lediga veckor i Malaysia.

Jag kan inte fatta att det är sant. Att jag inte längre är anställd. Att jag inte har ett jobb att gå till på måndag. Att det åter är dags att tänka över vad jag vill göra och var jag vill vara. 

Det finns så mycket som lockar. Så många saker jag vill göra. Så många saker jag ska göra. För vet ni vad jag har insett? Det är inte mycket svårare än så. När allt känns åt skogen: Bara gör något. Vad fan som helst. Men gör inte ingenting. Det blir en allt för lätt knäpp i huvvet av. Och att göra något du vill är dessutom hemskt mycket roligare. 

En dag kanske jag ska sluta leva rövare. But it is not this day.
 
 
Livet blir nämligen hemskt mycket roligare när en har roligt.




 

shit's about to get real.

 
(Mot oändligheten osv.)