om att behöva se ut.

Kategori: politiskt, predikan

Idag har jag grävt fram ett alldeles nytt och, fram tills nu, fullkomligt orört ämne. Så vitt jag vet förs sällan diskussioner om det, och helt ärligt tror jag kanske att jag är den första som någonsin tagit steget att försöka skaka om det sätt på vilket vi förhåller oss till frågorna ifråga (m-m-m, dat formulering). Nej okej, skämt åsido.
 
I takt med att åren passerat har, som bekant, våra ideal och preferenser (dessa ordval är dock inte riktigt korrekta, eftersom det egentligen inte är personliga preferenser och ideal vi talar om, utan snarare de av samhällssystemet påhittade som intalar oss vad skönhet innebär) förändrats. 
 
 
Idealen blir allt svårare att uppnå, befolkningen allt mer överviktig och modellerna tvärtemot. Ideal och verklighet verkar glida allt längre ifrån varandra, och vi motiveras dagligen att sträva efter att uppnå någonting som vi kallar för perfektion (definitioner av perfektionism: strävan efter fulländning, perfektion, SAMT: filosofi som strävar efter att förverkliga eller fullända den mänskliga naturen). Ingenting inom samhällets ideal följer logiken. Tankesätten är så pinsamt och självklart motsägesefulla att Buzzfeed borde svämma över av "30 things people just didn't think about when beauty ideals was a thing"-artiklar. Som att vi, allvarligt, uttrycker hur vi tycker att "killar ska ha platta magar, muskliga armar och seniga händer, men inte för mycket magrutor" och att "tjejer ska vara runda och fasta runt bröst och rumpa, magen ska vara platt men ändå mjuk, förutom höftbenen som en liksom ska kunna skymta lite, men hon ska ändå äta mycket och inte gnälla över att hon är för tjock".
 
Så om vi återgår till perfektionismen. Det handlar om att uppnå ett samspel, lika perfekt som naturens lagar. Hitta den där fulländade personen. Den som ser ut som en ska, utan att äta för lite eller träna och sminka sig för mycket. En människa, full av energi från all den mat som den äter, med detta utan att bli överviktig. För det är så himla viktigt att inte vara överviktig. Eller underviktig. Mjuk och platt (kvinnor) eller hård och platt (män), bara sådär, ni vet. Min fundering idag är inte varför idealen är sjuka, utan snarare varför vi står här och insuper dem, och formar våra liv efter deras uppenbara sjukhet. Vi skulle inte joina ett parti som uppenbart hade vidriga åsikter, och inte skulle vi lita på Facebook-statusen om att jorden fallit bort och att husen svävade runt fritt i universums atmosfär (hur fett vore det?). Min poäng är: Vi är smartare än så. Vi ser igenom det hela. Vi vet att ingen ser ut som de i reklamerna, skådespelarna och modellerna inkluderade. 
 
Jag önskar verkligen att vi kunde ta varandra i händerna och sjunga We Shall Overcome. Att vi alla, någonstans, skulle kunna försöka att ha lite förståelse. För i sådana fall skulle jag hade kunnat börja detta inlägg med min poäng, istället för att behöva skriva en förklaring på 600 ord, innan den nu kommer. Vissa ställer sig frågan: Hur kan det vara männens fel att ätstörningar idag närmast kan liknas vid en epidemi? Svar: Det är inte männens fel som i enskilda personer, men det är männens position i förhållande till kvinnor (patriarkatet) som gör att vi, fortfarande idag, är rädda för att inte följa tidigare angivna ideal. Att jag, som kvinna, fortfarande fullföljer min uppgift MER då jag är snygg än då jag presterar bra på jobbet. Att den ytliga prestationen värderas högst. Och, som svar till att "det inte bara är kvinnor som objektifieras": jajebullar, det händer även åt hållet. I vilket fall, vilka är det som jobbar emot objektifiering och för jämställdhet? Feminister. 

Vi följer idealen, trots att det inte finns en endaste kotte som inte vet att det är _bull_shit_. Vi säger att det är coolt att gå emot det och att göra någonting annat, att perfekta tjejer är helt och hållet passé och att det idag inte är efterfrågat. "Jag skulle lätt kunna dejta en mullig tjej." Men ta en titt på kommentarerna till en bild på en kvinna med hår i armhålan. Mullig, men inte längre. Skönt att vi har kommit någonstans i alla fall, menar kanske någon. Jag menar: Hur kan någon tycka så, då det fortfarande handlar om vad som är rätt och fel beträffande en annan människas kropp? Hur tror någon att den kan "komma undan" genom att "acceptera fulhet"? Problematiken ligger inte i att "män vägrar se utanför reglerna", utan istället i att det existerar regler över vad som är rätt och fel över huvud taget.
 
Det finns liksom ingen poäng att vara smart och påläst i den här frågan, inte heller i sådär jättemånga andra frågor heller, som brud. Det är inte värt särskilt mycket. Säg gärna att jag sitter här och hittar på problem, ni klarar er undan och det är i slutändan ändå jag som får fortsätta anpassa mig, i detta Orwells förbannade 1984.
 
Hade du problem med att läsa detta inlägg pga överrepresentation av exempel med inriktning på kvinnor, alternativt för att ord som "feminist" och "patriarkat" förekommer? Då vill jag vänligast hänvisa dig till detta inlägg. Och alla andra också. Bara läs det så vi kan get on with it already.
 

KOMMENTARER:

  • GoForFit säger:
    2014-05-02 | 16:31:59
    Bloggadress: http://goforfit.se

    Bra skrivet! Fastnade verkligen för bilden tillhörande inlägget också :)

  • Emma säger:
    2014-05-02 | 16:38:25
    Bloggadress: http://emmiisliv.blogg.se

    Hej! :)
    Fin blogg!

    Jag ska göra en "svarar på frågor" video i min nästa video. Det går ju inte utan frågor, så jag undrar om du vill bidra med någon/några fråga/frågor till mig? :)

  • Oscar säger:
    2014-05-04 | 20:49:54

    du är så fantastisk agnes

    ps. kolla kik

Kommentera inlägget här: