no thinking for a little while, let's not try to figure out everything at once

Kategori: prat

Här har det ekat tomt en stund, vilket jag vill be om ursäkt för, fast egentligen absolut inte alls. Har liksom spenderat mina dagar och nätter med att leva, som sig börs, så ni får helt enkelt ha överseende. 
 
Över London hänger en kroniskt tandläkargrå himmel, efter sömn- och strumpbyxelösa nätter hostar jag mer än jag pratar och min kropp verkar säga stopp och belägg på alla sätt den kan komma på. Jag lyssnar inte så noga. Då anledningen till tillståndet kan stavas nya personer på hemmafester och i folkhav, fuldans i fullkomligt spöregn (vi blev blöta), kullbestigning för utsikt över Barcelona, utomhus-DJ:s och band och häng på takterrasser, finns inte mycket att klaga på. Jag har hittat mycket ny musik och vill aldrig riktigt sitta stilla. Bara dansa. 
 
Anna bestämde sig för att följa med till London efter Barca, och bor i min och Claras säng för tillfället. Igår åkte vi till Camden och lyssnade på (mer) musik, då Holy Milk spelade på Proud. Ikväll ska jag åka raka spåret hem efter jobbet, utan omvägar, och sova._Pinky_Swear_. Imorgon fyller Clara år, så då ska vi fira. På lördag är det Field Day, så då ska vi festivala. Igen. 
 
Jag vill inte riktigt att dagarna ska gå. Inte när vardagen plötsligt känns så mycket. Samtidigt vill jag rusa fram, hoppa veckor och månader, uppleva sommaren i högsta rapid för att råda bot på min höga puls. Jag tänker och tycker och omgivningarna luktar och låter och känns mot huden och i blodomloppet och jag strosar långsamt med ett ständigt spring i benen. Jag är sprängpeppad och skräckslagen. Försöker leva som jag lär och njuta av ovissheten. Det är spännande. Livet, alltså. 


Ovan: Ett av helgens finare ögonblick. Sånt kan en leva på en stund.
Kommentera inlägget här: