Min favoritlåt.

Kategori: producerat (av andra)

Som ni kanske minns så skrev jag ett litet inlägg om min favorittext för någon vecka sedan, hade jag tänkt skriva, men kollade upp det nu och inser att det är en himla månad sedan!? It's spooky how time flies (för att citera Gilderoy Lockhart (som jag för övrigt just har lärt mig att han heter, eftersom att han i svenska översättningen av någon himla anledning heter Gyllenroy Lockman? Minns när jag läste Fenixordern på engelska första gången och de träffade honom på St. Mungo's och jag ba wtf. Ber om ursäkt till alla läsare förutom Emma, Daniel och Ida för det lilla sidospåret)).

Nu är det i alla fall dags att ta tag i nästa favorit, tänkte jag! Denna gång handlar det om musik. Nåväl. Detta är väl kanske den klurigaste av allihopa, men det är inte så mycket poäng med konceptet ifall jag tänker sitta här och vicka fram och tillbaka, utan att komma fram till någonting, så vi bara kör istället.

Jag började lyssna på Lars Winnerbäck på mellanstadiet och tyckte att hans texter var det finaste jag någonsin hade hört. Det var som om jag plötsligt hittat ett svar, eller som om jag funnit en liten pärla i världen som var bara min egen, och jag ville ingenting hellre än att tatuera in rader om den vackraste stunden i livet och hur vi är dom som förlorar men jublar ändå över hela kroppen. Det var så uppenbart att det var till mig han riktade sina texter, att det var meningen att jag skulle lyssna på dem för att hitta motivation, livsglädje, inspiration. På många sätt var det nog med Winnerbäck som jag insåg att jag ville skriva. Det var hans ord och rim som startade mitt flöde. Jag kluddade ner Byskeskolans bänkar och skrivblock med ”jag vill inte förlora nyanserna, men du flagnar redan i kanterna” och ”om du vore en tidpunkt skulle du vara när lördagsmorgonen slår augustihimlen”. Ja, var rätt winnerbäckig i mitt skapande, där ett tag.

Bilder framgrävda från 2007.

Ack, den sorg som slog mig då Winnerbäck blev (eller snarare: då jag insåg att han var) en *grej*. Hur jag ville peka finger åt fjortisarna på Apberget som trodde att de kunde hans musik för att de kunde nynna med i en refräng. De som inte hade lyssnat igenom skiva efter skiva och inte visste vilka låtar han skrev under sin knäppa tonårsperiod i Linköping och inte hade läst hans biografi eller kunde alla (wacky) ord i Under Månen. 

Oh well. Tiden gick och Lasses plats togs över, först av Håkan och sedan den ena med den sjunde, och idag är Winnerbäcks musik som en fin liten skattkista av minnen. Det finns tusen låtar jag lyssnar på mer och oftare, men så fort någon frågar mig om min favoritlåt så är det en som, fortfarande och trots allt, direkt dyker upp i mitt huvud. Och det bör väl vara bevis nog. Hur mycket jag än älskar de tre kommen (Kom, Kom änglar och Kom ihåg mig då) så finns det inget intro som ger mig en sådan galen himla trygghetskänsla som det i fråga. Som har fått mig att känna mig hemma i nya sovrum på Anderstorp, på efterfester på emmabodafestivalen och nattåg genom Sveriges inland, då jag räknat kassan i tomma restauranglokaler i Norge eller tittat ut över regniga London-gator en eftermiddag i november.

Så, ja. Där har vi det. För förvirrade sommarkvällar, trevande försök och nya tider. För tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut och höstens mörka vatten som brusar under bron. Elegi såklart.

 

Min favorittext. Min favoritlåt. Mitt favoritord. Min favoritsmak. Min favoritfilm. Min favorithistoria. Min favoritbild. Min favoritförfattare. Min favoritplats. Min favoritdoft.

KOMMENTARER:

  • Jennie säger:
    2015-03-17 | 00:09:46

    "Jag vill inte förlora nyanserna, men du flagnar redan i kanterna", det var ju fantastiskt fint.
    Fint inlägg över huvud taget. Vi har lite samma relation till Lasse, du och jag. Känner särskilt igen det där med att Lasse plötsligt var allas, liksom. Jag kan fortfarande gå och drömma ibland och tro att han bara är min favorit. Folk som gillar fotboll vill att alla ska hänga på och gilla samma lag som de. Men vi som gillar Lars Winnerbäck vill gärna ha honom för oss själva ...

Kommentera inlägget här: