sirener, undergroundklubbar och lukten av londonnatt.

Kategori: pepp, piltre

 

En gång drömde jag om sirener.

Om en utsikt från hustak, högre än det tillhörande Hemmakväll, över någonting mindre välkänt men mer häpnadsväckande än Balderskolans håglösa grusplan. Jag drömde om mörka undergroundklubbar, barer sviktande av den förväntansfulla stämningens vikt, dansgolv utan måtta, rum med högt till tak och människor utan besinning.

En gång längtade jag efter en öppen rymd där mina vägar var fria. Jag ville vara person utan prolog, i första hand okänd, till den dag då jag själv valde att sätta dem in i min tillvaro. De där personerna som gjorde sig förtjänta av det. De som kramades, skrattade och engagerade sig. Och en gång drömde jag om att dricka kaffe, läsa Harry Potter och skriva. Om en tid då jag skulle prioritera och uppskatta de små glädjeämnena i vardagen.

Det är mitt i sommaren och vi ligger slängda på sängen med fönstret vidöppet och andas in den fuktiga luften. För en stund sedan rörde vi oss längs bakgatorna, kryssade mellan hipsters och uteliggare hela vägen hem, och ditt hår och din hals luktar som London gör om natten. Tonerna från din spotifylista rullar i bakgrunden medan du pratar.

”Schhhhh, lyssna. Hör du så fint?”, säger jag plötsligt.

Du tystnar. Någonstans, avlägset, långt bortom parker, fester, höghus och kyrkor, hörs ljudet av en siren. Du skakar på huvudet och säger att det är väl inte fint, det är väl mer hemskt om något. Och jag ler lite och nickar, du har rätt, det är hemskt om något. Men samtidigt är det rätt fint. Samtidigt är det rätt fint, att en gång för inte alls längesedan, drömde jag om höga hustak, människor som kramades och ljudet av sirener som skär genom natten.

 

Knyckta bilder: Elin och Daniel.
 

 
 
Kommentera inlägget här: