jag längtar till sommar och höst och något annat än mellanläge.

Kategori: prat

London. Slumrande källarlokaler långt under stimmiga uteserveringar. En fastsurrad vibration i luften, sliter av och an för att komma loss. Värmebölja. Fuktiga partier längs ryggraden. Solglasögon bakom svettig lugg. Sommar i en storstad. Cigarettrök, sirener, tågstationer.
 
Och mina flöden fylls av räkmackor i gyllene kvällssol, mjölig sand mellan mörknande tår och fisketurer under fullkomlig tystnad. "Den somrigaste sommaren", menas det. 

Jag vet inte riktigt var skon klämmer. Kanske i de antal timmar jag spenderar på ett kontor, avsaknaden av en sjö att svalka sig i och betongen betongen betongen. Senast jag upplevde en ordentlig sommar var 2011. Jag har kul, jag mår bra. Men inte för att sommaren är vidare somrig.
 
Men om en vecka. Om sju himla dagar befinner jag mig i en svensk idyll av ledighet och närhet till vatten. Familj runt omkring. Böcker som ska läsas, sol som ska nyttjas och tystnad som ska avnjutas. Sju dagar och inte en endaste till.
 
Sommar i all ära. Sommar är det bästa. Jag längtar efter att komma till sommaren. För London, baby, du är fantastisk beträffande det mesta, men sommar är inte det du gör bäst. I kombination med eldgula eklöv, tjocka halsdukar, museumsöndagar och tjocksockar dock. Då är du i ditt esse. 

Dit lär vi komma så småningom. Tills dess tänker jag ta semester och där ska jag carpa sönder dessa sällsamma sommardagar. Hitta skons exakta klämpunkt. Lägga upp en plan för att hitta nya vägar. Vägar till det jag vill, det jag kan, det jag bör och ska. Det jag önskar och drömmer om. För mycket kan jag stå ut med, men en sak är säker. Jag vägrar att promenera under färgsprakande London Fields-kastanjer i obekväma skor, denna höst.



Kommentera inlägget här: