hotet från klimatet, inte mot klimatet.

Kategori: predikan

Jag tänkte ta vid där Ronnie Sandahl slutar; om vi någonsin har brytt oss om miljön, och vår inverkan på dess kritiska tillstånd, så har vi nu slutat med det. Alla vet hur det är. Alla vet vad det gäller. Ingen orkar lyfta ett finger för att ändra det. Käpprätt åt skogen går det, och kommer det att gå, men då detta är känt sedan länge verkar nya uppdateringar på ämnet ses som gamla nyheter. Antarktis smälter och vattnet måste ta vägen någonstans. Sakta men säkert kommer naturen att slå tillbaka emot mänskligheten.
 
Min storebror besökte mig i London för ett par månader sedan. Bussen kryssade mellan höga hus och asfalterade torg medan vi pratade, och jag sa att "är det inte fruktansvärt hur vi tagit kontroll över naturen och sedan bara misshandlar den med vårt dagliga leverne?". Björn höjde på ögonbrynet. Han menade att jag hade fått det hela om bakfoten. Misshandla, javisst, men är det verkligen rätt att säga att vi kontrollerar naturen? Förstör miljön? Eller, för att inte nämna, att vi förstör naturen? 
 
Trots konstaterandets självklarhet kom det hela som en aha-upplevelse för mig. Vi uppmuntras att inte slänga skräp för att ta hand om jorden. Vem har bestämt att vi ska formulera oss på det sättet? Den kroniska misshandel vi sysslar med bryter onekligen vår relation till jorden sönder och samman, men den bryter inte ner planeten som planet. Givetvis förstör vi inte miljön i sig, vi förstör miljön som i den bekvämma tillvaro vi för tillfället hänger i. Och när allt kommer till kritan har vi inte ett skit att sätta emot naturen. Vi kommer inte kunna leva på detta vis länge till. Harmonin är förstörd. En storm nalkas. Vattennivåerna stiger. Värmebölja och våldsamma åskväder. Med andra ord: Vi sätter käppar i hjulet för oss själva och har inte ett dyft att försvara oss med.
 
Inte många bryr sig om att glaciärerna smälter, för de bryr sig inte om glaciärer. Att det i slutändan är mänskligheten som kommer att förlora emot jorden, och inte vice versa, verkar fortfarande vara en välbevarad hemlighet. Så vi fortsätter att misshandla de ekosystem som vi tror att vi kontrollerar. Och när tanken på detta slår mig, tanken på hur vi bokstavligt talat befinner oss i lugnet innan stormen, kan jag inte låta bli att le. För trots allt, så hejar jag på jorden i denna konflikt. Det var ju ändå vi som började.



Kommentera inlägget här: