hotet från klimatet, inte mot klimatet.

Jag tänkte ta vid där Ronnie Sandahl slutar; om vi någonsin har brytt oss om miljön, och vår inverkan på dess kritiska tillstånd, så har vi nu slutat med det. Alla vet hur det är. Alla vet vad det gäller. Ingen orkar lyfta ett finger för att ändra det. Käpprätt åt skogen går det, och kommer det att gå, men då detta är känt sedan länge verkar nya uppdateringar på ämnet ses som gamla nyheter. Antarktis smälter och vattnet måste ta vägen någonstans. Sakta men säkert kommer naturen att slå tillbaka emot mänskligheten.
 
Min storebror besökte mig i London för ett par månader sedan. Bussen kryssade mellan höga hus och asfalterade torg medan vi pratade, och jag sa att "är det inte fruktansvärt hur vi tagit kontroll över naturen och sedan bara misshandlar den med vårt dagliga leverne?". Björn höjde på ögonbrynet. Han menade att jag hade fått det hela om bakfoten. Misshandla, javisst, men är det verkligen rätt att säga att vi kontrollerar naturen? Förstör miljön? Eller, för att inte nämna, att vi förstör naturen? 
 
Trots konstaterandets självklarhet kom det hela som en aha-upplevelse för mig. Vi uppmuntras att inte slänga skräp för att ta hand om jorden. Vem har bestämt att vi ska formulera oss på det sättet? Den kroniska misshandel vi sysslar med bryter onekligen vår relation till jorden sönder och samman, men den bryter inte ner planeten som planet. Givetvis förstör vi inte miljön i sig, vi förstör miljön som i den bekvämma tillvaro vi för tillfället hänger i. Och när allt kommer till kritan har vi inte ett skit att sätta emot naturen. Vi kommer inte kunna leva på detta vis länge till. Harmonin är förstörd. En storm nalkas. Vattennivåerna stiger. Värmebölja och våldsamma åskväder. Med andra ord: Vi sätter käppar i hjulet för oss själva och har inte ett dyft att försvara oss med.
 
Inte många bryr sig om att glaciärerna smälter, för de bryr sig inte om glaciärer. Att det i slutändan är mänskligheten som kommer att förlora emot jorden, och inte vice versa, verkar fortfarande vara en välbevarad hemlighet. Så vi fortsätter att misshandla de ekosystem som vi tror att vi kontrollerar. Och när tanken på detta slår mig, tanken på hur vi bokstavligt talat befinner oss i lugnet innan stormen, kan jag inte låta bli att le. För trots allt, så hejar jag på jorden i denna konflikt. Det var ju ändå vi som började.



tre vettiga personer.

Alltså jag vill gärna inleda med att säga att jag *i vanliga fall* inte crushar på folk jag inte känner (inte på folk jag känner särskilt ofta heller, för den delen), men först och främst är väl denna replik karakteristiskt fangirl-drag numero uno, och dessutom spelar det väl ingen jäkla roll. Fangirls kommer högt upp på listan över folk jag gärna bjuder på hemmafester. Hur som.
Här har vi några personer som jag gillar i klass med internet och hembakade bagels.
 
Lisa Bjärbo

Ända sedan jag började läsa Lisas blogg (efter att jag hade läst Det är så logiskt, alla fattar utom du, när jag var cirka 15) har jag tänkt att det är nog lite sådär som henne jag ska bli. 
 
Hon bor i Gnesta i ett väldans färgglatt hus med drömsk inredning, massa böcker och ett par söner (som såklart är helt makalöst adorabla, oftast iklädda kläder med djungeldjur, och även de väldigt färgglada). Hennes instagram är fantastisk, med en kombo av idylliska bilder och fullständigt oromantiserande texter. Skrattar så jag gråter ibland. Klokare och vettigare människa kan få gräva efter en stund. 
 
 
Onekligen heter hon på instagram och twitter.
 
Sara Lövestam
 
 
 

Och så skriver hon för QX och är allmänt fantastisk.

Navid Modiri
 
Jag vet, jag vet, jag vet. Han skrev att han kanske ska kalla sig för feminist och hela medievärlden bestämde sig för att slicka marken framför hans fötter. Tröttsamt? Eh, ja.

Men det är svårt att komma ifrån: Om jag fick välja precis vad jag ville hålla på med, så skulle jag nog göra ungefär exakt det som Navid Modiri gör. Skriva, snacka, fika. Hjälpa andra. Fråga andra om hjälp. Leva lite on the road. Prova på saker. Skapa samtal. Lära känna människor.

Helt enkelt, vem skulle inte vilja leva så?

 



I get by with a little help from my friends.

 
Lördag Bubblande Cava och utsikt från Primrose Hill. Londonlampor. Spring i benen, dans till Avril Lavigne och The Beatles, lite som en avlägsen déja vu. Vi gjorde igen, på något sätt. Viktiga viktiga lördagsnatt. Ack så viktiga dessa lördagsnätter är för hälsan.
 
Söndag Vaknar vi tre stycken i en säng, och två stycken i en annan. Frukost. Mjölkpaket darrar av klena muskler, precis så som de brukade göra. Jag glider runt i baddräkt för att kläder är för varma. Pendlar mellan att grillas på uteplatsen och att försöka formulera vettiga texter med hjälp av tangentbord. Bör öva bort min vana att skriva bisatser som ensamstående meningar. Markören blinkar, taktfast och retsamt, i dokumentents övre, vänstra hörn.
 
 
Överlag Jag har aldrig inhandlat så mycket som jag gjort nu, sedan jag gav mig själv köpstopp. Senast: Vit, ribbad tröja och stickad kofta från Zara. Rättfärdigare det hela med att "det snart är höst". Lol, att jag gick på den lätta.

Webcam-bilder is the shit för övrigt. Så går det när en 1. Är för fattig för att investera i vettig kamera 2. Har blivit av med mobil 3. Glömt laddaren till paddan på jobbet. Verkar omedvetet skära av alla mina egna tillgångar. Nåväl, har aldrig påstått att jag har varit duktig på monopol ändå.
 
Har bokat tågbiljetter från ett svenskt kustlandskap till ett annat, och om sex dagar ska jag bada i havet. Bada bada bada. Bara ordet gör mig galet pepp. Can't wait.