tre dagar kvar till en torsdag som alla andra.

 
hej alla.

hoppas ni har haft en trevlig ledighet om ni varit lediga och en god jul om ni firat en sådan. själv har veckan varit den finaste och mysigaste på mycket mycket länge. har ätit mer än på ännu längre, kollat på disney, bakat, gått på bio och mest bara hängt med bebismage. 

nu har syskon och kusiner åter börja droppa av åt olika håll och på måndag åker jag till stockholm för att typ...fika...ännu mer.... och hänga med daniel och säkert göra lite annat mys också. nästa helg nångång åker jag to the great north och ska stanna mer än typ 72 timmar vilket känns lite ovant men kul. 

om en månad minus två dagar åker jag till malaysia vilket känns ännu mer ovant och kul.
 
sedan vet jag inte riktigt vad som händer men livet känns i alla fall oerhört pirrigt och spännande och det är väl precis så det ska vara, så jag är pepp. 



Dom jävlarna ska skjutas

Okej, alltså denna produktion:



Superhjältskvinnor som revanschar på våldtäktsmän. Känner redan nu hur debatten ba kommer spåra ur av rosenrasande män som menar att kvinnor också våldtar.

Myser av tanken. I'll bring the popcorn.



en svår situation, javisst, har jag drömt om så länge nu.

I dessa dagar klämmer jag mycket på ord. Jag känner inte på dem sådär som jag brukar, håller inte ömt på att vända och vrida på formuleringar och synonymer och vokalljud. Funderar inte på det bästa sättet att beskriva nyfallen snö över en gnistrande Byskeälv. Nej, jag klämmer orden handfast, likt en omogen avokado i Icas fruktdisk.

Smattrar våldsamt ner tankar och funderingar och en och annan dikt. Rakt fram och utan krusiduller. Det känns bra att göra så igen. Att inte bry sig det minsta om vem som ska läsa det jag skriver. Bara skriva skräp för att jag tycker om det. Det spelar inte ens någon roll om ingen någonsin kommer att läsa det. Om mitt namn aldrig kommer att bli känt eller min bok aldrig kommer att sälja slut. Det handlar inte om det. Jag är så evinnerligt trött på yta, framgång, image och prestation. Kan inte hantera det.

Jag orkar inte försöka vara någon. Jag tror inte ens att jag vill vara någon. Det är så bekvämt att leva precis som jag gör nu, undangömd i en liten stad på Sveriges östkust, och bara pyssla med det som jag själv tycker känns värdefullt och intressant. Det är så fridfullt och rogivande och problemfritt efter ett hyperaktivt år i Englands huvudstad.