ett liv på två veckor.

Kategori: prat

 
Så hade jag plötsligt vistats i London i ytterligare två ynka veckor av mitt liv, det faktum att det känns som det dubbla till trots. 14 dagar och 8 bedrövelser tycks ha passerat utan att jag riktigt har haft möjlighet att göra någonting åt det, i vanlig ordning, precis som det fungerar, alla veckor i livet. 
 
 
Efter en bröllopssfest, ett takhäng och en efterfest drog jag på mig en envis sjuka, i samma veva som Emelie och Anni kom på besök. Veckan spenderades till allt för stor del i halvsovandes i sängen tillsammans med femton kilo ångest. Bedövade längtan efter ett strukturerat liv och medvetna val med choklad och nya avsnitt av Paradise Hotel. 

Sedan kom helgen åter, vänner vandrade vidare och jag flyttade över till en annan säng än min egen. Timmar och dagar flyter för fort och det enda jag tänker på är hur absolut ingenting av värde är konstant. Hur svårt det är att behålla ett flow, en harmoni, en stabilitet. Jag vill komprimera helgen ner till nyckelord och för evigt bära dem i min ficka. Så när jag är gammal och grå och hänger på andra trottoarer eller underlag över huvud taget kan jag ta fram dem och minnas att just det, en gång var detta en vardag. Att en förmiddag en augusti en gång i livet, låg jag och tittade ut över ett regn som föll över London och lyssnade till hur dess smatter beblandade sig med toner av The Album Leaf. Doft av stearinljus och en sommar som är precis på gränsen att passera. Som också snart är ett minne blott. 

Det är nu det händer. Händer händer som håller varandra och jag är närmare än någonsin och kanske att du känner detsamma och kanske är det det som orsakar magkänslan och kanske vill jag bara inte att det ska passera och kanske är det det som gör mig stressad. Jag vill inte att London ska passera. Men mest är jag bara glad. Glad för att luften luktar gott och vi äter wok med pinnar direkt ur stekpannan och dricker öl direkt ur flaskan och har nästan aldrig på oss byxor och jag är borttappad och ofokuserad i ett febermoln och förstår inte hälften av vad du säger så du förklarar igen, långsammare. Och nu skriver jag detta till dig helt plötsligt. Men det tycker jag i och för sig att du förtjänar på alla plan.

Jag ska ingenstans på en stund, men känner mig mer än obligerad att vända mitt nojande till skojande, prick nu och allra helst i förrgår. För när en lever i en bubbla av trädgårdsprogram och scones i sängen om helgmorgnarna så finns egentligen inte mycket att klaga på. När en äter när en vill och gör vad en känner för och har vänner som nu kommer och hälsar på på löpande band så att vi får lov att leka tetris med sängplatserna. Då finns inte mycket att klaga på. 14 dagar och 8 bedrövelser senare kommer här summan av kardemumman: livet och tillvaron är ändå rätt okej.

(Ursäktar textvägg och eventuellt slarv.)



KOMMENTARER:

  • claris säger:
    2014-08-26 | 00:39:05

    alltså agnes din text är den bästa. finurliga ordval och formuleringar, intressant text som fångar en. du är så duktig. <3

Kommentera inlägget här: