om att vara ung och vuxen och vilja göra allt.

Kategori: prat

Jag och mina vänner är unga vuxna. Det enda sättet på vilket jag skiljer mig från de andra är nog att jag växlar hejvilt mellan de båda lägena. Är supervuxen på en onsdagförmiddag men så ung fredagkväll. Äter kaka till frukost men lagar flera matlådor till middag. Jag är varken redlös eller ansvarstagande, samtidigt som jag är bägge två. Det ena utesluter inte det andra, det väger bara upp det. Vill jag tro.

De senaste veckorna (månaderna) har jag haft många besökare och därför varit rätt mycket mer ung än vuxen. Jag har gått till jobbet och tagit mitt ansvar, resten av tiden har jag restaurangat, ölat, strosat, shoppat, kaffat, parkat, myst. Det har varit fantastiskt fint att ha så många bra personer på besök och jag är så glad att så många velat komma och hälsa på och kolla in våren i mitt fantastiska London. Så kul har jag haft och alltså bara puss på mina fina vänner och min familj. Ni är det viktigaste jag har.

Nu ser jag fram emot att åter fokusera på mitt liv och min egen person här, jag ser fram emot att upptäcka mer och återgå till att gräva ner mig allt djupare i denna tillvaro som florerar omkring mig. Jag ser fram emot sommaren, människor, utmaningar, projekt, progress, lärdomar och allt annat härligt som väntar. Så många spelningar ska kollas in, händer ska skakas, sidor ska skrivas, personer ska kramas, räkningar ska betalas, maträtter ska lagas. Det känns nästan oförskämt kul. Så idag tar jag mig an den att göra-hög med vuxensaker som bara vuxit någonstans i bakhuvet medan jag passat på och leva ungdomligt. I alla fall i den mån den går med en sjukdom i kroppen. Idag städar jag igenom huset, tvättar igenom tvättkorgen, ringer alla personer som ska ringas, sneglar åt den gigantiska lista av obesvarade mail. Imorgon börjar jag en månad av raw food, planerar upp mina semestrar och min framtid, bokar allt som ska bokas och avbokar det som ska avbokas.

Aldrig tidigare har jag förstått hur många ypperliga individer jag har i mitt liv och aldrig har jag träffat så många utmärkta personer, som de som kommit och gått för att hälsa på mina huskompisar i vårt hus den senaste tiden. Dessvärre är det svårt att rymmas då vi är fem stycken och det i princip aldrig är någon som inte har besök, och vi har därför bestämt oss för att begränsa vår besöksverksamhet från och med nu. Själv är jag rädd för att inte njuta av fint sällskap då jag inte pausar mellan, vilket ju både är dumt och onödigt. Till helgen kommer en bra bror, och om två veckor en bra pappa. Sedan är det dags för en besökspaus. Jag ser fram emot att kunna vara lite vuxen igen, jag tror att jag behöver det nu. 
Kommentera inlägget här: