frågor & svar om london och lite annat krafs.

Hur många gånger har du ätit på Nandos sen du kom till London? 

Bara en faktiskt, och det var med Jenny haha! Har som förstått att ni gillar't. Tyckte det var helt okej.

Hur länge planerade du att flytta till London?

Jag har haft en dröm, ni vet stort långt borta, om att flytta hit sedan jag var kanske tretton, men ju äldre 
jag blev desto mer "insåg" jag att "det inte var så lätt" (my ass). När Clara sedan bestämde sig för att 
flytta hit, i våras, så tänkte jag att det var ett bra tillfälle att haka på. Sedan velade jag fram och tillbaka 
hela sommaren tills jag en dag fick nog och helt oplanerat bara bokade en biljett, på vinst och förlust. 
En månad senare åkte jag, utan att ha fixat någonting rörande boende och jobb. Men det löste sig fint.


 
Hur mycket saknar du mig?

Jadu, käraste Ida. En del, mest pga Harry P/Batman/One Direction-associationerna. 


Vad var det svåraste med att flytta?

Själva flyttakten var inte särskilt svår, förutom 1) att jag dagen innan jag skulle åka plötsligt fick ångest 
och blev supervelig och 2) att en av mina väskor vägde 10 kilo för mycket så jag fick betala 800 för den.
Väl här har det svåraste varit:

1. Att hålla tankarna i schack

Jag kan ju bara tala för mig själv, men tvivlar på att jag är ensam. När vi nu befinner oss i denna trevligt
bubblande gryta av vem-är-jag-vad-ska-jag-göra-av-mitt-liv-och-varför så är det så lätt att börja peta och
övertänka varje situation in i minsta minidetalj. Tänk efter, vill du åka? I så fall - bestäm dig och gör det. 
När tankar som "Är detta verkligen värt det?" eller "Det finns så många andra ställen jag vill se" börjar 
dyka upp, försök att inte ta det på för stort allvar. Jag har ingenting annat viktigt att göra just nu, så jag 
stannar här så länge det är kul. Jag kan tänka mig att hänga här ett år eller två av mitt liv, men vet inte 
om jag vill stanna här för evigt. Ha distans till det hela, det är faktiskt bara att åka hem när som helst.

2. Att chit-chata på ett avslappnat sätt

En frustrerande faktor i mitt liv är känslan av att jag sedan jag kom hit har blivit värdelös på engelska. 
Varför är det så svårt att ge kul respons när någon skämtar med mig? Jag kan ju språkreglerna, hänga 
med i upplärningen i dataprogram och förstå allt som sägs i en film. Men småpratet vid kaffemaskinen 
är en långt mer avancerad konst än så. Där råder inga regler, man kan omöjligt planera ett inlägg i förtid
då inget givet sammanhang finns och siktar man in sig på ett samtalsämne så kopplar någon vidare till 
ett annat, med en referens byggd på en språklig nyans eller ett uttryck som man aldrig har hört. Jag har
inte blivit sämre på engelska, jag har bara nått upp till den absolut svåraste nivån av språket, som man 
bara kan lära sig utifrån övning och erfarenhet från riktiga konversationer. Detta fruktansvärda småprat.

3. Det kaotiska spindelnätet av fixipix

Eftersom jag inte hade läst på särskilt grundligt innan jag kom hit så var det som ett slag i ansiktet när
jag förstod hur det hela hängde ihop. Du måste ha en adress för att få bankkonto, ett bankkonto och ett 
National Insurance-number för att få lön, men ett jobb för att få NI-numret. La systema livin' la vida loca.
Men - ta det piano. Det löser sig. Det svåra är inte att pussla ihop det lika mycket som att hålla huvudet
kallt och inte stressa upp sig över det hela. Jag var rätt seg med att ta tag i allting, och skrev exempelvis
jobbkontrakt innan jag hade haft mitt möte för NI-nummer. Det gick vägen ändå. Som cirka allt oftast gör.

 
Varför just London?

För att jag ville spy galla över lugn och rastlöshet och vanor. London är superlativens hemvist, liksom så 
extremt att det nästan blir skruvat. Störst, dyrast, trevligast, smutsigast, folkrikast, intressantast, stökigast, 
färggrannast och roligast. Det är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Passar mig ypperligt just nu.

Är du rädd eller går du liksom hem själv mitt i natten?

Alltså det där är ju jättesvårt. Jag menar, innan jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara dödsnoga med 
att inte åka tunnelbana själv på kvällen och sånt, men helt ärligt, det går liksom inte leva så. Sedan är
det inte obehagligt heller, då staden är så stor så är det i princip alltid folk/bilar/rörelse ute, även nattetid.

Skrivit något nytt och fantastiskt som man får ta del av snart? 

Heh, nu ska vi inte höja någonting till skyarna här, men jodå, jag skriver allt på grejer. Dock cirka en 
mening i veckan för tillfället, så det går låååångsaaaaamt. Brb ses när den är klar om cirka femtio år.

 
Vad läser du för böcker och vad ser du för serier?

För tillfället läser jag Eat Pray Love (tycker inte om den) på tunnelbanan och The Fault in Out Stars (tycker om 
den) hemma. Vet inte varför på dessa platser, det bara blev så. Har inte ett serieavsnitt sen jag kom hit. Gah.

Vad hade du gjort om du inte fått nått jobb, åkt hem eller var sista utvägen att söka jobb på Mcdonalds?

Jag hade definitivt sökt på donken innan jag hade valt att åka hem. Jag skulle kunnat tänka mig att ta i princip
vilket jobb som helst, då jag ser allt som bra erfarenheter att ha i bagaget, då inte minst "skräpjobb". Då jag 
längtade efter London som stad, och alla äventyr som det i sig innebär, så hade ett dåligt jobb inte förhindrat
mig ifrån att leva ut den drömmen. Men är naturligtvis obeskrivligt glad för mitt jobb. Verkligen så otroligt glad.

Hur är  dina kollegor?

Utmärkta.

 
Vad gör du riktigt på ditt jobb?

Hehe alltså ja. Det är den ständiga frågan. Känner mig lite som Barney Stinson now a days (-"What do you do?"
-"Pff, please.") Får ta och viga ett inlägg till det eller något, för boy is that a complicated carousel. Blir för långt.

Hur länge ska du stanna?

Ikke en peiling! Men tror nog jag kan garantera fram till sommaren, så kom och hälsa på folk och fä. 

Har du förändrats mycket sedan du kom dit?

Då jag bara bott här i två månader så måste jag säga nej, jag är väldigt mycket exakt densamma. Mina
rutiner och prioriteringar är naturligtvis inte desamma, men så är det väl alltid när man reser tänker jag.